Jag sökte kärleken i en soptunna men där fanns bara desperationens avfall. Jag sökte kärleken i en kista av guld, kanske skulle jag finna den där i rikedomens skenheliga varande.

I rikedomens kista levde ångest och i avfallet fann jag min kärlek kasserad.

Det är vi som ger ansikten åt ert förakt.
Ni ser oss medan vi är blinda för er.
I kärleksbubblan där vi lever finns bara vi,
han och jag.

Mitt väsen skimrar som guld medan mannen utom tid väntar och tror på något som inte existerar, illusionen av oss.
Ett vi som först är jag och sedan du.

Vilka är vi?
De som lever inuti era sinnens mörkaste vrå,
förträngda själar som spökar i natten.
Vår verklighet är inte er.
Där vi lever är kärleken desperat och varje natt smeker kemikalier våra sinnen.

Du är min ljuva lina av den enda lycka som är verkligheten för mig.
Du är min drog, mitt beroende,
för jag är en missbrukare av människor.
I berusningens dimma är din kontur det enda jag ser klart.
Min vilja mest diffus men din kontur är vass som knivens egg
och jag skär mig på dig.

Vår verklighet kommer aldrig vara er.