Det vita köttet

Orubbligt är,
Det vitaste köttet
Det möraste köttet
Ger alla ett doftande löfte.
Suger sig fast men suddar ut likt ett töcken av beslöjade röster.
Bjud nu upp till dans och tappa upp, trots att kistan är full.

Sov nu bort all tid.
Medan tidens dova sorl från gatan letar och tigger fyrklöver utanför din betongport. Medan tiden ler och aldrig kommer till dörren. Helt avtrubbad, apatisk.
Tigger du om drömmen att bli lämnad ensam, ostörd och tidlös. Till en sömn besläktad koma sova med lugnet bakom grind. Inlåses tiden i den ständigt omöjliga medvetenheten. I en förtjänad lycka har du däckat på en gräsmadrass som sakta växer och flåsar dig i nacken. Du bärs av gräsets kittlande andedräkt och drar dig för att stiga upp. Rädslan för att gräsets andetag och kraften från bara en utandning av dess fuktade ånga kunde få bara ett litet frö att bilda en frodig mjuk och mycket tät gräsmadrass att sova på - Men lyckligtvis skulle det bara få drömmas. För i gräset somnade du men skulle senare vakna på skrovlig karg sten med din gräsmatta väntandes och liggandes upptryckt mot en glömd skuggas vägg.

Det var en ny dag, med gräset i skuggan av tiden. Madrassen låg igenvuxen, helt förklädd i ogräs. Ja, för tiden funkar ju så när du drömmer. Tiden och gräset samarbetar. Och kvar blir du i ett stoft från någon dröm om att tiden ska förlösa, släppa dig och låta dig gå men du bryts istället ner av din egna önskan.
En vilse tid iklädd det obegripliga drar i dina ifrågasatta osäkra ben mållöst emot ny förvirring i ett sökande efter ditt ödes signalvarning. En rejäl dos surt gratiskaffe från ett väntrum väcker en oförstående framtid till jakten av tidens häftiga baksug och hungriga längtan.

Jag smyger efter och får se dig börja rota och klämma bland dina flottiga sopor och skrämmande omärkbart går din uppmärksamhet allt mer på rundgång till soporna. Men du har ju inget bättre för dig mer än tiden, så säg mig nu: är du tiden? För isåfall om, hatar du dig själv. Tidens sopors desperata försök till att uppdagas ur sitt begravda jordtäckta rännstensfönstrer. Nu frågar det iakttagna objektet som upptäckt mig ; ”var det du som glömde slänga soporna?”
och du nu som är jag - jag svarar att jag på obestämt tid vill bli av med tiden, pressa ut dess sopkassar genom första bästa springa, för jag vill inte bekanta mig mer med dom. Och säg mig: När började egentligen tiden lukta, ruttna, mögla och hota om att fräta vid det blekaste köttet?

Den tid som fastnat i den dolda bakgrunden vill nu komma ut, likt sammandragningar som basar ut i ett pulserande vibrationsmönster och spränga mitt gatufönster. Jag har ignorerat min framtid. Tid har jag försökt begrava men det var inte meningen att köttet skulle råka med.
Tidens pumpande stank som fräter samman och beblandas med det vita köttet blir till mina fortsatt svettiga sopor.
Det är jag som lagt köttet i soporna, och det är inte längre vitt.

(©) S.K