Kroppstemperaturen steg då strålkastarens ljus nådde mig där jag satt.
Mina händer darrade, men ögonen som granskade var blinda.
Jag log mot dig och det leende som sprack upp i ditt ansikte var större än någonsin.
I det skarpa ljuset syntes alla små dammkorn, som annars inte syns i dagsljuset, precis som det ska.

Pianot gungade i versen och kompet i refrängen, som vi vid den här tiden blivit mycket trötta på, lät bättre än någonsin.
Basgången satt som den skulle och truminsatserna var episka.

Just här insåg jag att här, här är jag lycklig.

Applåderna och busvisslingarna som följde fick mig att bli helt varm inombords.
Jag ville pausa tiden, stå stilla där och njuta.

Jag kommer alltid minnas strålkastarens hetta och mina darriga händer, för nu vet jag var jag hör hemma.
Spelandes inför granskande ögon, med darriga händer, i värmen från strålkastarna och i folkets jubel.

På scenen.