Han brukade hitta mig på toaletten, i andaktsfull väntan och förväntan.
Plötsligt uppburen, som svaret på mina känslor av underlägsenhet.
Jag trodd på trösten i ännu en omgång, genom att lätta lite mot tinningen.
Han gjorde det vanställda till det behagliga. När jag lånade nötta ord från mig själv – för att klä honom i all härlighet – så fingerpullade han mina sår. När han var borta måste jag hitta mitt eget behag. Förvanska de egna snitten.
– Du bad om ett till kok stryk,
sa han
– Jag ber om ett till kok stryk,
sa jag

Han hade minst tio självbilder åt mig, redo att plockas fram, efter tycke och smak.
När jag dammsög vårt gemensamma rede – för att visa mig värdig – så våldgästade han min hjärna. Jag borde vara en hund, inte ett piss värt. Ännu mer motbjudande.
– Dig själv ännu mer,
sa han
– Mig själv ännu mer, motbjudande,
sa jag

Jag brukade vänta länge innan jag la mina skråmor i någons hand. Som om jag behövde trycka ut allt det där slemmet och vattnet som fanns inom mig, innan vi kunde hålla varandra i händerna.
Vi drivs alla av olika föresatser, jag lät mig behärskas.