Det svepte in en vind, en blid,
som sa: \"Jag känner dig från förr\'
så öppna du din låsta dörr...
Jag bär dig till en annan tid.\"

Nog var jag ganska tveksam först,
så stel och öm av år som gått
och alla hårda slag jag fått...
Men längtan växte - och blev störst.

Jag gjrode mig till ejederdun,
ett sånt som vínten gärna bär.
Jag lade mig tillrätta där,
i vindens sköte, som ett fjun.

Så mars jag milt från nu till då
och mycket såg jag på min färd,
en resa till en annan värld,
En värld jag tyckt mig lita på...

Och vinden visade mig runt
och viskade att \"Livets Flod
är ömsom vildsint, ömsom god
och vattnet ömsom dupt och grúnt..

\"Så om nu allt var bättre då\"
sa vinden, \"återvänd du dit,
det ejderdun ja burit hit
kan alltid vara fri att gå\"

***

Men allt jag såg var tid som flytt.
Jag ville inte stanna där\'
jag ville tillbaka dit jag är,
inte till gammalt - men till nytt!

Så vinden bar mig hem igen
och släppte ned mig vid min dörr.
Mitt liv var inte bättre förr,
mitt hus är aldrig låst igen