Hon har himlen i sina ögon men stormen piskar själen och dagarna svajar sig fram.
Som den här som börjar precis som alla andra, framför spegeln.
Badrummet är helt vitt. Vitt blänkande kakel på halva väggen, därefter vitmålad väv ända upp till det vitmålade taket. På golvet ligger det vita klinkers, inte lika blankt som väggarnas kakel men ändå lika vitt. Hon står framför spegeln med himlen i ögonen och stirrar på flickan med den vita polotröjan och försöker komma underfund med vem det är. Den röda munnen dras ihop till ett förvånat O och hon rynkar ögonbrynen. Jasså, det är ju hon, kommer det. Det är ju du! Hon andas ut och rynkan försvinner och munnen stängs. Hon möter sin blick och flyger iväg över himlen, sen borstar hon tänderna.
Gula tegelklossar som putsas om och om igen, men ingenting ser vitt ut i det vita rummet. Hon byter till en hårdare borste och fortsätter. När hon äntligen är nöjd avslutar hon med att fila framtänderna med nagelfilen i metall. Sen spottar hon. Saliven, lika blodröd som läpparna mot det vita porslinet i handfatet. Hon tittar på sig själv, rättar till håret och tänker ”Ok, lets go!” som för att peppa sig själv innan det är dags att gå, men hon står kvar och stirrar.
Hon stirrar på öronen vid sidan av huvudet. Hudfärgade, enorma saker som fladdrar i vinden. Som med sitt mönster samlar smuts och skit som människor säger. Hon kan flyga med dem, tänker hon, och drar hårt i öronsnibben. Dumbo, dumbo, dumbom. Om de åtminstone hade legat mot skallen. Lite tejp kanske kan fixa det. Hon måste ha tejp här någonstans. Hon låter händerna treva igenom hyllorna men allt hon hittar är en ögonfranstång, pincett, rakblad, klädnypa, nötknäppare, tandkräm, mer tandkräm och en häftapparat. Ok, den får duga. Hon tar högra örat, stryker det bakåt mot huvudet med höger hand, tar häftapparaten i vänster hand, viker ut apparaten med hjälp av handfatet, sätter den mot örat, och trycker till.
Hon ler med hela ansiktet när hon tar bort handen och örat ligger platt mot huvudet. Ingen mera dumbo. Hon flyttar över häftapparaten till höger hand och gör snabbt om proceduren på vänster sida. Sen stannar hon upp, betraktar sig själv i spegeln, ler och nickar gillande. Ok, en sak mindre att tänka på.
Himlen är blå, lila, gul i kanterna och blodröd. Alldeles sönderslagen ser den ut. Bitarna, skärvorna är på plats i hennes spegel, i ögonen, djupa som hav, höga som himlen. Men det är något som är fel.
Det sitter en puckel mitt i ansiktet. Som om en dromedar har vandrat förbi och lossat lasten mitt i ansiktet. Vad gör man nu, tänker hon, och sträcker sig efter fotfilen med den ena handen och nötknäpparen med den andra. Hon drar några drag med fotfilen. Ja, kanske, lite bättre. Några lätta slag med nötknäpparen och några rejäla hyvlingar med fotfilen. Näsan blir rödare och rödare för varje drag och slag, och snart börjar även handfatets vita porslin att få några röda färgfläckar. Puckeln ser mindre ut och hon känner sig nöjd. Så nöjd att hon avslutar med ett hårt slag med nötknäpparen och två stadiga drag med fotfilen, sen tar hon ett steg tillbaka och tittar på resultatet.
Lugn, hon känner ett lugn som inte fanns förut. Himlen öppnar sig klarblå och mjuk att ramla på. Hon faller framåt rakt in, ögonen rullar bakåt, iris och pupill försvinner och allt som är kvar är vitt, vitt. Himlen är blå med vitt. Vitt precis som rummet där hon står och stirrar på himlen blå, med de där. Vad är det som sitter där? Åh, herregud. Två bredvid varandra. Det kommer aldrig att fungera. Även om himlen finns där så måste ett bort. En mun, en näsa, ett öra på var sin sida om huvudet. Två ögon? Den lite lätt böjda nagelsaxen ligger plötsligt i hennes hand och hon för den mot ansiktet.
När dörrklockan ringer är hon så inne i sin värld att hon rycker till vid ljudet och kör saxen rakt in i pannan och rispar upp ett ytligt litet sår mellan ögonbrynen. I samma stund som saxen landar på det vita klinkergolvet så börjar någon banka vilt på dörren. Lagom tills hon går genom hallen känner hon häftklammers som håller öronen på plats lossna och slunga bloddroppar upp efter tapeterna på bägge sidorna i hallen. Näsan bultar rött som ett hjärta på sin centrala plats och sen var det ju rispan i pannan också.
Hon tar ner jackan från kroken och öppnar dörren och möter en annans blick och hör ljudet från annans mun.
– Men herregud, vad är det som har hänt i dag då? Du kan ju inte gå runt så där, folk kommer att börja undra om det verkligen inte är något fel. Du, du borde verkligen göra dig av med den där kattfan. Den måste ju va’ lika sjuk som du ser ut just nu. Vi går förbi apoteket och fixar till dig i dag också. Kom igen, nu drar vi!