Jag ville få slut på de ständiga grälen
som blossade upp mellan kroppen och själen
av samma förbannade orsak var dag
när anden var villig men kroppen för svag.

"Kom loss nu, din fettklump", sa själen verserat
till kroppen, som svarade rätt indignerat:
"Min fysiska styrka har form av en trappa,
från det axiomet förmår jag ej schappa.

I min fas av livet går trappstegen ner
eller rakt upp i skyn och blir helt perifer
och för oss till rymden. Då blir det farväl
för såväl lekamen som dig, gamle själ!"

Men själen blott fnissade, trygg i förvissningen
att kroppens påstående var rena gissningen.
"Att själen är evig och värdig all dyrkan
predikas ju ständigt av den kristna kyrkan!"

Det där, tyckte kroppen , det var sista droppen
och gav själen snabbt en sittopp mitt i knoppen
På så sätt fick denne ett passande skäl
att med en ripost hålla liv i det gräl
som ju var min ursäkt att skriva det här.
Tänk, stundom är tillvaron blott en chimär!