blodet har slitit, solen har skrivit
som en skugga på väggen och
ordet tangerar blodet, blodet

sliter sig horisontalt
ur en spetsig fontän
där bubblorna doftar av trä
och nervsystemets brustna grenar

vill hitta himlarna
som inte kisar efter vågor
så fort det blir en stilla stund,

jag har inte tid
det är kroppen som skriver
trivs så vansinnigt bra
i mänsklighetens
zebrakalsonger

viskningar
klättrar ut ur
rödvinsläppar

politiken
närmar sig
hjärtat i det öde landet

när hon inte vill låta sig tänkas på
väjer undan för vägplinten
rakt ut i diket
som är himmel blå,

skär genom skärmarna
med den galna uppsyn
som hon mobiliserar
och jag, jag bara
ökar i volym

bröstkorgen
expanderar som en krockkudde

människans ögon när hon väljer dikt
hennes klor när hon skriver pennan
genom lungorna som lämnas punkterade:

rak i revbenen
harklar ljud ur
magnetiska bihålor

att frånvarande flimrande flöde briserar dammen
varje gång min spegelbild tänder tändstickor
intill pölar vid gröna och gula bensinpumpar
förmågan till civilisation i ögonens skiffer
att ingen tippar ned från balkongerna
att underarmarna slickar skrivbordet
att elden kastar sig över stenar

som slungade ur
av
avgrunden
uppslukade kryptor

hon har inte tid
hon känner dig inte
förrän du tar kroppen i besittning,

Låt oss tala
tvångstankar

Min varelse
vill vara tyst

har inte den blekaste

kropp tittar på arm som vilar mot mage
med ögon som sticker av rök från cigaretter mellan fingrar
i en hand som darrar i takt med hjärtat.

Ser du spiken på väggen?
Den är hjärtat i hålet

nej, jag är inte sällskapssjuk
bara ensam, eller
vice versa

vice versa


faller ur
drömmen

att slå upp ögonen, det
känns som att slå i botten
och bli till sand
skakar av mig sjögräset
stryker molnresterna från näsvingarna
och knäpper den kinesiska kragen

kåt som en människa
och hon säger:
jag är
ingen
och hon utbrister
jävla ängel
och hon frågar
lucifer, kan det inte bara förmultna i fred?

man vaknar som en eldkastare
av axe och seveneleven-tändare
med svarta tygrester under naglarna
utan minnen om annat än våta skrev
och trevande fokus som blir till bilder
revor av ett skrev
under klibbiga trosor
att trasa sönder
i en säng med nytvättade lakan
vaknar man
utledd
efter att ha somnat tillsammans
apfulla nog att låta bli varandra
och somnar om

vi är ändå inte oss själva





















*



Ultrarapid eller superaccelererat; det existerar bara fjärr-, tom på kontroll: drömmer drömmar som kommer för sent och lämnar för fort - hinner inte med, oavsedd, ens när jag sover.

Direkt anslutning. Den här möjligheten till direkt anslutning - vad har den gjort med oss? Det här är också en typ av direkt anslutning. Ingenting har den gjort med mig, till skillnad från tvärtom; jag har gjort saker med denna anslutning. Olyckligtvis bara att det inte går att veta vad riktigt.

Kan blott ana. Hur denna anslutning strikt mänsklig är. Inget annat djur har, för att inte säga nytta, vetskap om den. Utanför med en strikt ledig blick över alla rutor på bussen som stoppas av en illa parkerad bil på Sankt Eriksgatan; giriga bloss på cigaretten till dess att begäret lagt sig och cancerpinnen dumpats i silversvart behållare. Vänder på klacken, in, behöver inte vänta lika länge som tidigare; öl tre är ett faktum. Bussen lär ha åkt vidare.

Och kvällarna lider mot sina slut. Den enda flickan på hela puben håller hov mellan fem killar vid bardisken, glor högst förstrött åt alla andra håll innan glaset är i min hand och kortet på bordet; signerar mer världsvant än någonsin innan jag trampar på en engelsmans fot på väg in mot det innersta hörnbåset. Oj förlåt säger jag samtidigt som han säger sorry, går vidare samtidigt som jag vänder på nacken och förtydligar (han med); excuse me, det var helt klart mitt fel. Snart ska jag promenera hem med mina ögon och händer i fickorna, höger spjärnar mot en bättre världsbok och vänster fingrar på eucalyptustuggumina jag förvärvade tillsammans med ett par bananer och en monster tidigare under dagen; väldigt tidigt under morgonen min, den med alla andras lunch sammanfallande i efterlängtad vårsol. När jag kommer upp för trapporna har jag små röda prickar på handlederna vars hud ingen ser, precis som alla andra av de senaste (freudian slip: sneaste) tre månadernas tiotalsdagar. Jag vet inte varför jag har så svårt att komma i tid, visste jag det skulle jag inte behöva marschera mot destinationen oavsett skopar; det är bara med kängor på fötterna som jag inte drar ned på tröjärmen under tiden skrivbordet laddar. När jag tänker efter kommer jag fram till att det bara är i läderkängorna som det överhuvudtaget går att marschera, inspirerat av leonardo dicaprio inspirerat av rimbaud i en film som spårade ur på så tråkigt manér att man bara vill fördöma hela världen för dess generande degenererande anslag.

Hur ska något bli, verkligt verkligt, för den som avsagt sig det språk som gäller; språket som konstruerats, härsknat och söndrat genom tidssilen och förgängligheten. Avsäger jag mig gängse begrepp kommer ingen någonsin förstå mig. Gör jag det inte kommer jag aldrig förstå; förstå att valet är enkelt men ingenting i övrigt. Ett schackparti rymmer två spelare som båda saknar frihet: tänker de ens i dylika banor, att de planerar att göra ett drag (det är därför de spelar) där de skenar iväg i stirrblickens tiotalsval fram? Att de gör, allt har sin inneboende logik och den som bäst erövrar och behärskar denna blir vinnaren i spelet som är vad som vore, inkluderat en extra touch: somliga känner den som meningsfulhet.

När jag promenerar hem så suktar jag ögon, samma ögon som jag inte ger någon uppmärksamhet, någonsin, eftersom det är så jag måste spela spelet: jag måste vara iskall, jag måste vara något annat. Jag måste samla kraft inför varje blick jag möter. Jag måste inte vara så här ensam. Skulle det så vara skulle jag inte vara här. Och därigenom skulle jag inte vara? Min gångstil har blivit allt jag har: det är vad människor i största allmänhet tillkänner mig. Hur skulle de annars kunna registrera mig? Kortväxt, begynnannde dubbelhaka, ett hårsvall i vinden; denna ständiga vind, jag har flytt, jag har fäktat, jag har flyttat: jag har till och med själv fläktat men det spelar ingen roll vilken åtgärd som vidtas, vilken kletformel som anammas - frisyren äro aldrig densamma som framför spegeln; den blir helt annorlunda, således kan man dra slutsatsen att jag inte har den blekaste chans att själv definiera hur min gestalt ska uppenbara sig för världsalltet: jag är en handfallen produkt från millenieskiftets schizofrenspirade teknokrati, en simpel reaktionär i skuggan av det kollektiva tvångströjekonstverket.

Men först sitter jag där och suger i mig en falcon, lagom mörk flytande kontrast till de tidigare två något ljusare samuel adamsen. När man suger finns det mycket att kontemplera över: när jag lever är det svårt att hålla fokus på en sak, som till exempel: att suga på ölen. Den totalta tillgängligheten av anslutning, till sin karaktär drömskt betraktad eggande nära mystikernas transcendens, kommer dock ständigt till att göra sig gällande. Det plingar i telefonen; det vibrerar i telefonen; det talas med högre röster än nödvändigt, naturligtvis på grund av de musikaliska konstknippen som strömmar genom högtalarna jag inte kan lokalisera med blicken.

Mellan tillrasslandet i inkorgen slänger jag blickar över sofforna in i spegeln bakom whiskeyflaskorna i baren; strax därunder sitter överkroppar med huvuden, förmodligen totalt ovetande om hur respektive skalp likt innerstadsbyggnader från förortsnätter formar en horisontlinje av tillgänglighet. Jag ser flickan, den enda flickan: nu återstår bara tre hundar att välja mellan. Och jag tänker: om jag inte tänkte något nu skulle jag gå fram till henne. Skaka tass, blinka tillräckligt med ibland för att ha en säkrare blick än majoriteten av män hon tidigare anslutit till och säga: jag bor inte bara trettio meter här i från, har också ett jobb med fast inkomst; så ensam som jag väljer att vara. Ett val valt, gjort, förverkat: nu i friheten. Där. Vi kan umgås bara i kväll eller i morgon också, fan jag vet inte, vill du något särskilt, jag skulle gärna vilja se till att få din vilja igenom? Sedan skulle hon himla med stenarna utan ett ord och så skulle jag vara tillbaka i innandömets hörnbås och tänka: om jag inte kände något nu skulle jag inte tänka något nu. Men i stället känner jag den totala förnedringen som kommer, inte av att väljas bort, men av att inte räcka till. Förnimmar den ångest jag registrerade i mammas mage, i tappra försök att inte göra en ansats till att minnas streckkoden på min första dröm.

Stället stänger. Bruden har för länge sedan lämnat, eventuellt, hade nog annat att tänka på. Och i fickan har den dött: telefonen är obrukbar och min nyckel inte i bakfickan. Varför lade jag den på bordet? Nu kommer jag inte in; klockan har passerat 23 och kodlåset inaktiverats: även om det vore i gång skulle jag ändå sitta här, utanför porten, eftersom kodlåset till trappuppgången följer samma rutin. Jag har ingen nyckel, och detta förvånar ingen, inte för att det finns någon här, men det gäller åtminstone mig. Vågar jag anamma mig själv som universums måttstock? Knappast. Samtidigt: Har jag något annat val? Om jag har ett val så är det detta: anamma ditt val som måttstock för universums möjlighet. Och även om detta skulle vara sant: vad ska man med en måttstock till? Varken vinklar eller avstånd ryms i evigheten: varje rymd måste ta slut flera gånger om.

Så man sitter där med sin bärbara dator utan kod: in i rum eller nätverk, till och med Karin har satt ett lösenord på sitt självtitulerade. Forskar vidare: ja till och med Ullaklas. Undra vems son det var som hjälpte dem med inställningarna? Om bara inte telefonen hade laddat ut. Om jag bara hade mints att norpa en usb-kabel innan jag gick ut. Om jag inte hade gått ut. Många om det är, ja, det är många om - är många om det det många är om? Är det ens en fråga? Det hela fortsätter ju ändå. Tankeströmmandet; denna väntan på kropp.

Så vad gör man - när man upptäckt att tredje våningen är för högt upp för gruset att nå med hjälp av armen, att råttor är den enda livsform som närvarar och att det står en blå tallrik med fler än paret bestick staplade på en sandlåda vid en annan trappuppgång? Förutom att stirra rakt upp på den ännu tända undervåning vars medvetna anledning utgör frälsningen?; gud nåde om det är en kvarlämnad toalettlampa som kastar ut det där skenet som skvallrar om vakenhet, om bönhörning, om trappsteg och öppnade porrtdörrar.

Det känns, som att svaret på den där frågan är, förutom att vandra innergården kring i jakt på förhastade cigarettfimpar då, det enda av värde jag kan göra att drömma mig bort nu.




-




(Uttalar vad jag intalar det:
- Gå inte på hennes yta. Gå inte på hennes yta, gå inte på hennes yta.
- Gör det hjärna, gör det hjärna.)

I monbädden denna afton, en nyans av skoningslös, ovidkommande apati. Människor i trädens toppar, dinglar med benen. Folket, av slumpen blandade hopkok av rasande värme, drar varandra till samlingar och däribland den grå massan: ytterligare människor, innerligare, vars namn inget innebär. De ser honom och ropar: X! Y? Bokstäver säger ord. Degenerationer av motorsågar. I varje dimmigt andetag ekar det. Natten är en reva. Det gör ont, men också fortsättningsvis i framtiden ska distansernas vågspel i detta stormande det som egentligen borde vara löjligt lugnt och stilla avgöras enligt gummibandets logik, i den tveeggade själen.

Men det är ingen skog. Det är en stad. Där är man simpel ut i fingerspetsarna. Sitter och ömsom hamrar i bordskanten, ömsom med knytnävarna i ansiktet på ett café vid hörnet av en korsning. Väsnas den? Där på hörnets insida. Har ont och är rädd att slitaget från ett i allmänhet långvarigt umgänge med smärtan har gjort mig icke man nog att avgöra, och skulle ändå inte kunna ta dig i väg här i från, saknar mod att ta körkort. En enorm självdistans i rymden. Kan du berätta om när stjärnorna blinkade i olika färger ... Göra det gällande? Låt känslan bära i väg. Oss.

Just det är en kaffekopp som pressas mot läppar. Likt det finns de som bara den tvingas sitta på trottoarer dagarna i ända också här i drömmen numera, går det nog inte särskilt bra att säga mer än så när man är ett stycke kött fritt från yttervärdslig logik backslash moral backslash ordval; som turist i staden - o, drömstad, antingen så driver du eller så gör det det, det är byggt fördjävligt, föränderligt, illa och fan ibland då smakar synen skitlukt -

Kroppar intrasslade i det. Träsket. Växtskuggan står med vatten till hakan. Men det är bakom draperiet där spegeln visst blev tinget i sig, och ännu har varken poesin eller filosofin avlidit. Jag gör sig inte förstådd; insup utsikten i andanom. Och undra varför detta stycke denna blåste bort meningen med livet! Också här numera? Allt myllrar, irrar, självirriterar. Så mycket kan man avslöja skådespelet som livfullt - mer nej jag; vältrar sig av, i tragisk lögn och antika sanningar. Behärskar. Har inte rätt. Till dess att det brister blott stram utav helvete. Då jag gråter: likt, jaha, okej. Som bara den. Kallar torrt på grund av brist på stolthet. Det vore något det. Världen kan inte berätta, vad tjäna någonting till, är ju helt ny här: att lyssna på tystnaden... som tagit sig ända hit. Vet hur det känns men det gör ingenting: orden värdeladdas inte, de växer till träd. Kanske tillkommer för att påminna. Formulerat med kniv. I sömnen. Just de där djupa andetagen. Och detta jag kan skriva oss dit?

Som en skugga från ett spöke, ser hundar pissa mot stenhörn och i förtid med halsen i kopplet slitas med. Minsta rörelse skrämmer paranormalt i gatugastens förlorade ögonvrå. Syns stadens handfast indoktrinerade avund. Syns träd ömsa skinn i sommarens begynnelse. Men jag ser bara vad jag vill se. Kanske ömsas inget skinn. Jag är en idiot som inte kan se sanningen, jag vet. Jag är ett misslyckande som inte vänder mig mot och inte till min mor. Som flydde ön för staden.

I en hängmatta som upplevs vara en fallskärm: inte längre ensam, tillhörande men en två psykonauter till grävmaskinister börjar plötsligt peka: pekar i min omöjliga riktning och lyckas mot alla odds pricka bröst; hur skulle denna art överleva i vildmarken, hur ska detta knippe knubbiga kött tackla förruttnelse och apokalys? det vore ju helt obegripligt, och han svarade ja, nej, jättekänsligt. jättekänslig är detta jag. Som känner sig tvingad att skriva. Eftersom det verbala språket blir ogenomtänkt när det inte går. Att tänka. Detta är skadekontroll: river och klöser tills det ser bra ut. Tills livet innehåller det där man varken förstår eller kan göra anspråk på. Illusionen. Att upp/över/av/betäcka det otäcka – omöjligt som uppgiven. Inte så svårt att upphäva lättjan och anstränga sig! Tack för att du lärde mig om nödvändigheten i att döda sina idoler. Kan du nu döda mig? Vilken dum fråga. Snarare: kommer du att döda mig? Behovet av revidering med logikens torra hals leder nog, förhoppningsvis inte, mot att man knarkar barn till slut trots allt.

Med nog precision i hjärnan för att driva med sig själv. Hur frustrerande det är att man aldrig tillåts sluta upp med att vara - på sin vakt. Och att viljan till vila utgör en stor del av problembildningen. Kanske att livet blir längre om man tänker kortsiktigt, per automatik lögnaktigt uttryckt. Men så sägs det: ta dig själv på allvar, nej, bli inte ett skämt för dig själv. Oroa dig inte. Du är bara vid liv i mina ögon. Och så cirkulerar underjordens inbegripna upptäckare otaliga varv, asgarvar inbördeskrig åt den sengångare som med bruten men så småningom rak rygg klättrar vidare. Och finner sig själv: endast ett offer vet vad som är sant; dela mig i tu.



-



upptäckt: tanken som föregår handens utsträckning efter sedan länge öppnad ölflaska. i ljusets hastighet: "jag måste skynda mig att leva. jag lever bara en gång." vilket nedskrivet för fram "jag kommer sluta leva detta livet har sitt slut och är medvetet om det", "varpå den som lägger band på sig själv slavar under de andras tid. jag kan inte värdera tiden, jag är för ung för att värdera tiden och har inte valt en bana som kommer härleda mig till en legitim slutsats om tiden."

och detta jag har funderat på att bli en han, eller hon, men det vore bedrägligt, det vore mindre ärligt, alla som försökt vara något i någons ögon vet det, som skådespelarna förstår - men jag funderar på min scen och i samband på att anstränga mig för att finna en scen, att sluta lita blint på det enda möjliga universumets inbyggda synkronicitet, min karmiskt förunnade roll i flugsvärmens blåst. en kamrat som rest ned till huvudstaden från nordliga breddgrader via omvägar, med ett brunt hårsvall blekt av kanadensisk sol, säger sig förmå bygga en, jag höjer ett ögonbryn men ser att han tittar rakt, in i min andra pupill, rakt in i själen vilken han dragit ut när jag sagt: okej, jag förstår äntligen både dina och mina villkor. låt oss spränga skiten efteråt.

får ett brev av min bror som inte innehåller något särskilt, vänder kuvertet upp och ned men ingenting ramlar ut - utom en spelmark från hemstadens casino. en symbol jag inte känner igen och två stora siffror tätt intill varandra ovanför: 20. kommer krama den hårt i min hand ute för att undvika mjälthugg i språnget. håll i rörelsen.

uppför trapporna som inte går att smyga ens nedförs, lägenheten är byggd av trä och sväller om somrarna, stänger med svårighet dörren, handtaget behöver skruvas åt bakom mig. gläds åt ordningen i oredan, det här är mitt rum och jag plockar förstrött, undrar i förbifarten om det bara är mina kvällar som är graverade med meningslöshet. här där det är rispor i väggarna som är vita och döljer, ena är sned men jag har ändå möblerat min säng invid: intill, en växande glipa, som störst under den gröna spegeln ganska mitt på, av tillräcklig bredd för kuddarna att försvinna från kanten där jag brukar ha mina fötter men för någon dag sedan byttes sängposition ut, vändes upp och ned. det och det bara hände och mattan är varken min eller utsträckt, inknölad under ett kallt element och en antikare fotölj utan vettiga armstöd, jag är en inneboende, under sängen ligger en större tuss toalettpapper, som plockas upp för undersökning och gläds åt att tummen och pekfingret knipt på en oanvänd yta och inte den gulnad som är min lyckliga livslotts sekret. jag motstår impulsen att närmare undersöka med luktsinnet, tappar dem ned i en pappkasse och noterar ett guldhalsband, tänker att det var slugt, snudd på drygt och frånstötande beteende från den sena nattens gäst, som det inte räckte med att slå dygnsrytmen fullständigt ur led. och därtill dagen därpå anmärka: du har fått ringar på kinderna, precis som min mor halvhögt viskade till min syster där de satt i hotellets foaje och drack en kopp kaffe tillsammans, med mig...

när kaffet smakar för lite vin. har du någon aning om hur passiv du är? kastar en skjorta på golvet och sätter mig ned vid skrivbordet, äntligen, och fattar pennan men inget annat. äntligen ett slut med det här.



-


Så länge vi inte är döda trotsar vi naturen. Så länge vi inte dött äger vi naturen. Så länge vi inte gått under har naturens gång ingen inverkan. Så så länge jag finns ska jag vara obestämbar. Så länge jag finns ska jag förespråka själen.

Ville inget annat än att fly, in i sömnen. Jag blev allt jag ville.

Nej, ja, kanske. Livet, förkunnar döden. Döden, förkunnar livet. Jag är här för att förkunna att jag lever och ska dö. Jag har bestämt mig för att ta mitt liv. Jag har bestämt mig för att döda mig själv. När jag är här lever jag ännu. Just detta språk, identifierbart som läckage; ord som små svarta hål i den vita cisternen. (Just denna röst.) Beroende på cykelns relativitet - läcker saker in. Olika mottaglig. Ljuset finns där dag som natt; rymden expanderar genomgående allt-id. Blott antaganden är vad jag kan åstadkomma: det ska bli intressant att se huruvida jag dött när jag dödat mig själv, alternativt huruvida jag besitter de verktyg för att nå fram till denna, för att inte säga beundransvärda, visionens förverkligande.

Om jag tömt ut mig själv. Om det inte finns något av substans som försvinner med språnget - vore det gångbart? Jag skall berätta om människorna runtom mig. Så snart jag funnit mod. Så snart jag trätt över spärren inombords: den som påminner om allas lika värde.

För ändamålet måste jag investera i en svid, så, symboliskt svart. Min mor ska gråta av stolthet när jag klättrar ned i graven den där sensommardagen.

Jag ville avsäga mig masker. Slippa stoppa kräkreflexen som hade kommit över ytan. Om inte det vore för särskilda fenomen hade jag aldrig funnit styrkan till att stå upp för nakenhet. Måhända onödigt att involvera dessa i uttrycket - men kanske nödvändigt, jag vet inte alls och inte du heller allt eftersom tiden fortlöper.

Sinnesstillstånd – språket fortsätter bära allt. Jag är aldrig där. Jag ska vara.
Jag vet att jag är en lögn. Ge mig tillstånd att ljuga. Och sedan förståelsen transcendentalt infann sig här har denna innersta önskan enbart varit för detta händelseförlopp att inträffa: för världsbilden att rämna. Och här i det västliga väst fanns buddhismen inte nära till hands. Det i sig är verkligen knappast en ursäkt för droger, för vilket det ingen ursäkt finns förutom dess brist på fenomenalitet, i större mån än ångerns brist på relevans. Att vända sig mot sig själv är ingen handling. Du kan vara en drog. Jag blev en drog. Alla väljer vi våra beroenden. Det finns ingen ro i ruset. Men det finns utmaning och efter bergets stup för marken vidare. Floden bär vidare den som ligger ned och andas kontrollerat som en horisont. Benådad. Det här är inget vidare kul. Alltid kräsen. Det gjorde ont att själv bli bortvald men vad som går framåt kommer när allt kommer omkring runt till slut. Jag tror, att jag högst osäkert lovat de som ser mig som någon slags motsats till tomhet - som en rymd att älska - att aldrig stanna. Som om jag hade ett val. Som om jag fanns. Jag lyder. Jag slavar. Under den övermäktiga dröm, som är mitt tidigaste minne. Som inte går att beskriva. Som vi förgriper oss. Och jag - min essens, en vetenskaplig psykos eller reinkarnerad vilja. Det enda jag gör hela dagarna är att gå runt och titta i spegeln. Känna avskyn, äcklet. Pesten. Denna vägran att acceptera linjerna. Borde sannerligen hålla käft.



-


nyckeln är tid, alltid. nu minns jag varför det blev sådär fel, efter dagar av pulserande reflektion och magskattkista. glömde bort min givna sanning i berusad extroversion; kameleonterna jagar sina svansar. måste minnas att det inte är något fel att inte vara som andra pojkar. att de som kommit att umgås med mig historiskt sett och generellt betraktat korrelerar med (s)vaghetens böjelse(r) innebär inte att jag är stark. jag vill förvalta min svaghet; konvertera den. till en egen styrka isär. så snälla, förlåt dig själv, för att ha lämnat en bit av dig i mig. förlåt mig för att jag lämnade allt som var jag. och lyssna inte på dem. jag säger lyssna inte på dem med mina händer.



-





också stjärnhimlen är sammansatt av rent och skärt liv: bländad av nuet, du vet alltihop, chanslöst på drift mellan ljudkällor, du vet hur berg nöts ned i symbios med nacksmärtor under hårsvallet - vi upplever, att blodet rinner nedåt, rusar i rötternas riktning tillsammans med medmänniskornas utsikter, i den mån det går att likställa - det gör så ont att höja horisonten att det är svårt att se mer än sekundvis, stötvis, du vet, tidens ryggrad spricker vid åblicken, strömmen, hur all rytm är påhittad, att lättjan är andens utmattade klangbotten och kärlek blott ett ord som utgör innehållet i drömmen utom kontroll, inom kaos; glömskan och minnena i medvetandegörandets benhårda hasard- och synapsernas elektrokemiska brobygge till vågspel, det böljar du vet, fram, tillbaka mot och igenom mittemellan totalitärt tvivel och underkuvad sanning - man ryggar tillbaka inför sina framhävda krigszoner, tänker; oj, så kan det gå, så jag kan gå i väg och på grund av det måste jag, du vet hur man inte trivs särskilt vidare bra alls med sig själv förutom när man njuter, blundar, somnar, frånvarar.

du vet också, apropå vad vi talade om, men behöver inte förstå detsamma - på samma sätt som det inte finns något som heter tur, att bara för att exempelvis en förmåga att låsa upp dörrar inte veterligen ryms inom en medveten personlighet, som ursäktar sig med att dörrarna i fråga var väldigt öppna, så är det inte ett slumpens skeende att dörrarna stängs automatiskt efter skedd genompassage: så känns det mitt bland all objektifierande namngivelse.

hur man önskar ange sin själ skeppsbrottslig och få den bärgad ur avgrundens bråddjup.

hur man röker för att komma i stämning, lutar sig ut över fönsterbrädet med en lätt vidrörelse av salighet av att känna någon annans arm mot sin egen, hur det skvallrar om ytterligare axelpartin, att upplevelsen av rymden inte är tudelad. om det vore så väl att man inte känner någon saknad, du vet, hur meningar skulpterar fram Ensamheten som en figur i sten, men ordet i bestämd fråga är för absurt, för laddat av meningsskiljaktigheter för att föreställa alltings klotiska okuvlighet i livets pärlband.

men det skiter man väl i, rappar skiten ur marshall matters i duschen, förlora dig själv, vad vinna på det? utlopp för en subjektivatavistisk ångest - ilska, förbiseddhet, frustration? - redan innan tonåren, redan innan tonåren uppstod coolhetsambitionerna men så trasslar man in sig i hölurarna och tappar burkläsken som sprängs mot golvet och skrattet uppstår ur halsen hennes, vem hon nu var, översminkad och typ tolv.





-





Vad jag inte vet vad du består av utom kött. Knappt blod. Vad jag inte vet hur det köttet fungerar: i jämförelse med din hjärna. Vad löjlig jag är som initierar kontakt; som inte vill vara ensam. Klarar jag inte av det eller? Kan jag inte hålla mig för mig själv - låta vågorna loopa, utfall nedslag i begränsat badkar - i stället för att låta allt som är inget gå ut över tappra du.

Jag måste vara världens sämsta författare, för ödmjuk - som en skriftställare. Stackars. Omhänderta min skälvande hudomlighet om du kan svalka min överkokande hjässa, försäkra, viska: det är lugnt, det är bra, du får vara här, jag vill ha dig här, något annat vore dumt, det gäller också dig, gör vad du vill men här - utan att det betyder något för viljan eller verket, mer än att vi ser varandra. Om du nu förmår, jag vet inte, ty jag intet vet; om dig. Kolla: skulle bara jag finnas skulle jag inte finnas längre, ungefär som nu alltså.

Jag ska inte berätta för er. Det stämmer. I övrigt - finns där mycket som överensstämmer? Knappast. Inget stämmer. Ditt torn är så vackert, din hals när du röker. Detta kan jag berätta för er. Nu antar jag att ni inte vill höra mer. Det blir så att jag undrar - och på tal om att undra, undra varför språket har bytt form? Jag kan redan nu bespara dig mödan (att finnas till): språket kommer inte byta form, men liksom tiden tempus. Eller tilltalet riktning. Abstraktionsgrad. Min ambition, mål och dröm är att slå an en klang som inte ringer lodrätt, bara in och sedan upp; en båge skulle rimligtvis kunna accepteras. Sväljas hel.

Ett aldrig avslutat samtal - förstås, avskyr hur det artar sig, hur hon måste ljuga. Men det är nödvändigt just nu. Hävdas det ännu äganderätt? Nej jag har inte ont, grinar alltid så här illa vid ansvarstagandet av vad som inte tillhör mig. Ser det ut att göra ont så betyder det bara att jag är medveten om att det gör ont att räddas.

Tänk vad fågeln ska flyga sedan. Så tragisk form det hela ska ta sig. Ut och kul ska vi ha så du kan känna hur vi inte klickar idémässigt. Sedan skrika efter ryggtavlan av osäkerhet som springer upp för gångvägen under gatlyktorna.

Låt mig krypa, in under ditt hav till rödskimrande isvak; slå mig ned, bota min enerverande hosta, motta en handflata, vila panna mot panna... Den enda vägen: berätta om arktis när din igloo blivit varm, så vitt jag vet.

Den där mänskliga faktorn, att inte höra till. Vi måste skriva om det - därför att våra tankar måste konkretiseras, med hjälp av ord måste deras ögon löpa en lina av hopp - det ska finnas en tröst långt ute i vildmarken... därför att vi rutat in dess gränslöshet. Och alla andra känslor. Min lott: aldrig nöjd, detta inom mig måste lösas upp till utomkroppslighet - förstå då. I don't care - i love it! Visst blir det en problematisk levnadsform av det hela! En utlevad vilja att tillhöra de beryktade tankeordsättarförespråkarna. Inga ursäkter: ofta har jag fått hör att jag är duktig, vad det nu anbelangar! Historia liksom. Pfffft. En fucking ballong, en nål och så ljud ur kollisionen mellan ting som finns lika mycket som luft - en liknelse vi brukar använda oss av för att bevisa tomhet. Det finns också en gränsöverskridande liknelse som behandlar transformationen: gå upp i rök. Jag inhalerar hela världens godhet och skrattar mig till sömns med ett blodsprängt hånflin; drömmer för att bearbeta, utan kontroll, bara synintryck som avslöjar spiralens splittrade kohesion.

En kan säga att livet sedan första andetaget är ett undantagstillstånd. Och alltid letar den osäkre människan efter någonting att spegla sig i, till en början av och senare för tillfredställelsen av: ja... det är för tidigt att säga nej, snälla lämna mig inte, jag är inte en sådan, ännu, som inte vill. Som jag vill - som jag kämpar! Aaah. ha. Det är svårt att tyda vad mer det går att säkert säga om den givna tiden. I ledet av detta är det inte så konstigt att en till slut balanserar på civilisationens absoluta klippkant.

Egentligen handlar det om att nyktra till. Med ett förbenat obscent språkbruk. Vill inte egentligen, men vet du vad: Det känns som att jag tvingas till det. Detta, denna svårbegripligt rodnade ljusnad asfalterad till dimfrostobjekt; vad ska bli utav det hela? Mer än ordval. Berätta för mig. Hjälp mig. En bild säger: allt stelnar. Så illa står det till med världen, ja. Tack, det var snällt att behöva mig. Du är så vacker att jag inte förmår röra mig en centimeter.

Med vänliga hälsningar! /Pojken fängslad av naturen.
Som passar på att tillägga: Tack för att du läste mitt utkast. Det kan se annorlunda ut om du återvänder, är inte ämnat för denna sida och väntar nu vidareutveckling: därför tar jag gärna emot alla typer av kommentarer, så där sjukt, de får gärna vara riktigt pedantiskt onda - ni vet sån där "kritik" ni aldrig har skrivit för att ni inte vågar se er som någon med förmågan att i själva verket lägga er ned. Respekt. Uppmanar alltså till detta: hjälp mig få pli på den här skiten som har spårat ur alldeles för fullständigt. Och vänligen döm mig inte för annat än den hopdiktade ambitionsnivån.






*






"vad du betyder
för mig

vad jag
betyder för dig

är det någon här som vet."