Ett av de första fotona jag tog när jag flyttade hit, för nästan exakt sju veckor sedan. Jag tittade nyfiket ut genom vindsfönstret och utbrast ett "Dan, look at the sky!". Snart stacks hans huvud upp bredvid mig och han gav ifrån sig ett imponerat utrop - mest för att inte göra mig besviken, tror jag.

Sedan dess har De Där Tankarna övergått från sluga viskningar till en faktisk samtalsröst. De har fått mig att börja räkna och bokföra igen, och långsamt går jag ner mig. Det är så ologiskt det bara kan bli. Jag är lyckligare än någonsin tidigare; jag bor i England tillsammans med pojken som kan få mig att tänka "fan, vad jag är kär i dig" bara genom att gäspa. Fysisk och psykiskt misshandel har ersatts av morgonandedräktskyssar och fingertoppar mot kinden. Stressen över att inte räcka till i skolan kommer aldrig igen få mig att spendera veckor i sängen. Arbetssökande går visserligen åt skogen, men jag är lycklig.

Ändå har De Där Tankarna återigen trängt sig på. Kanske borde jag ha misstänkt någon redan i februari. Mitt tillfrisknande gick snabbt; mina behandlare var glatt överraskade och ringde inte upp när jag skolkade från den sista gruppterapin. Jag lovade mig själv att aldrig låta kontrollen ta över mitt liv igen, men fortsatte undvika helkroppsspeglar som om de vore flygande råttor. Jag åt och åt och åt mig upp från bmi 15 till normalvikt, men hade hellre druckit råttgift än att ställa mig på vågen.

Jag har sett hur De Där Tankarna förstör. Inte bara för mig själv, utan för alla i min närvaro. Hur De får mig att tyna bort och ersättas av ett monster som endast bryr sig om kilokalorier. Hur De får mina föräldrar att dagligen fråga "vad har du ätit idag?" trots att de vet att vad deras dotter än svarar, så är det lögn. Hur De fick mig att ställa in pubkvällar och biodejter och skolluncher med de mest absurda bortförklaringar. Jag tänker inte låta det hända igen. Jag måste sätta ner foten. För vår skull.