När hon vaknade upp såg hon först rädd ut.
Rädd för mig.
Sekunderna tickade tills saker föll på plats i hennes förvildade hjärna.
Tills jag föll på plats
och hennes ögon utstrålande en viss igenkänning.

"Det blir värre," sade jag.
"Varje gång du kommer tillbaka kan jag se att ännu en liten del av mig har försvunnit i dina ögon."
Hon sa inget utan kysste mig bara med rinnande tårar innan hon viskade:
"Jag vill inte glömma bort dig."
"Jag vet."

Solen var på väg upp men ingen av oss ville fortsätta.
Istället lade jag mig ner i gräset bredvid hennes sargade och magra kropp, täckt av inget annat än söderslitna klädstycken.
Där, i djup tystnad, låg vi i morgondaggen med armarna om varandra och tårar på kinderna.
"Jag vill inte glömma bort dig"
"Jag vet."