Mitt ansikte är skrynklat
utav helvetets alla bekymmer.
Min hjärnas sikt är plågad
av utsökt trångsynthet.

Och det regnar livligt
på mitt brinnande, ångrande hjärta.
Ute på styva linan äventyras
också mitt medvetande.

En evig krigshär
är mitt inomhus.
Som en soptipp är jag,
rank och sublim.
Men som ett höghus är jag
snart en historia, blott,
– jag säckar snart ihop.

Jag tror inte på kärleken,
utan på välbehag, i dess ställe.
Jag tror inte på romantiken;
hos mig införlivas ingen illusion.

Men aldrig att jag säljer min synvilla,
– den är inte att pruta,
och inte heller,
om än för ihärdiga försök,
mot ditt bättre vetande att byta.

Ouppföljd är min gångna tur,
sedan den dansat överbord.
Jag vill kunna se klart på dimmiga hav,
mitt alter ego verkar otillräcklig
för just detta uppdrag.

Ett grymt öde vill jag tro mig skall få,
ty en fjärilshåv är vad som finns kvar
för att håva in min krokade val.

Men med harpun fångades strax mitt jag,
sedan en ojust och otjänlig gäst
för länge sedan steg ombord.



http://midnattsvidundren.tumblr.com/post/95452910462/fiskelycka-mitt-ansikte-ar-skrynklat-utav