Vet ej om jag kan bli tystare.
Tystare än soluppgången.
Tystare än den fallande snön en sen vinterkväll.
Tystare än drömmens värld.
Ibland undrar jag, ifall rösten har glömt mig.
Eller om det är jag som har glömt bort den.

Den eviga frågan jag dagligen ställer.
Kunde jag ha gjort något annorlunda?
Nu är jag en ensamvarg och
min spegelbild är den ende jag har kvar.
Men även spegeln har svårt att se mig i mörkret.
Och min skugga smälter under mig.
Jag kanske är en stjärna,
långt bort från civilisationen.
Jag är den stjärnan som ni såg falla.
Och ni tyckte det var fint.