Tårar rinner, ni hjälplösa ungdomar utan framtid
ni låter borgarblodet rinna över badrumsgolvet
fyllda till brädden av tomhet slutar rakbladet
era liv utan mening
det är spåren av er saknad och sorg
som sakta letar sig fram mellan mosaikgolvets skarvar
om verkligheten inte redan letat sig bort i sötaktig haschrök,
ingen ser er längre
långt bortom komplex ni själva hittat på och hjälplösheten som sliter er i bitar
det finns inget som utnyttjas lika grovt som ert barnsliga ovetande
era försök att dämpa ångesten för sex och nittio hektot
för att sen spy ner er till trettiotvå
fjuniga överläppar låter sofiero och helflaskor Explorer tattarvodka fylla meningslösa tomrum
tunga klunkar för att påskynda flykten fån er bräckliga verklighet
slutar kvällen ensam, förnedrad och gråtandes, efter mamma
hon som tröstat dig sen första fyllan, bråket och krossade hjärtat
men en dag ser inte ens hon, när samhället låtit er falla i glömska
och täckt spåren av det förtvivlat pulserande borgarblodet över tomma gator
dessa hjälplösa ungdomar utan framtid, dör hellre som indivdualister.