Missförstå mig rätt,
Det råder ingen som helst nöd på mig men är ändå knäckt.
Kan inte sätta fingret på det, verbalisera eller nå det som stör,
det som gör mig så förstörd.

Jag slits sönder, dras under i en undantagslös kamp mellan egot och hon som egentligen aldrig fanns.

Under det som ses är det ett under att jag är.
Undrar ofta vem jag är och som det kräver.
Kväver min eld och ingen glöd har det setts röken av på länge,
inte undra på som jag hållit på.

Substanslöst med substansunderstöd men mig råder det ingen som helst nöd på, snarare så att överflödet tar kål på mitt inre.
Ett svart hål,
Växer men blir mindre och snaran dras åt, sitter hårt, gör det svårt att se det vida.
Vill vidare, leva ett värdigare liv.

Är perceptiv utan perspektiv, frid att freda mig mot den inre strid som står sig.
Åren går men såren svider än. Det måste blivit något missförstånd, livet skulle blivit som jag tänkt och inte precis tvärtom...