"Det där med att ge upp"

Jag är sexton år. En sextonårig tjej som bor med sin mamma en bit utanför Stockholm. Pluggar första året på ett gymnasium fullt med idioter. Alla ser likadana ut, ingen sticker ut i mängden. Förutom jag då.

Vi tar allt sakta men säkert för att ni ska förstå, vi börjar med min mamma. Hon jobbar som personlig assistent vilket innebär långa pass, oftast nätter. Hon jobbar varje dag förutom lördagar. Det är hennes enda lediga dag i veckan. Då kanske ni tror att hon umgås med sin dotter, där har ni fel nummer ett. Men oroa er inte, det kommer fler. Eftersom hon inte umgås med mig, vill ni ju veta vad hon gör. Då ska ni få veta det. Hon gör nämligen samma sak varje lördag. Hon stiger upp vid cirka 10:00 för att direkt äta frukost. Frukost som hon gör till sig själv och enbart sig själv. Sedan börjar sminkandet och valet av klädsel. Vilket brukar ta ett bra tag, jag brukar få vara den som måste säga att hon är snygg i allt. Oftast ljuger jag bara ( inte för att min mamma är ful, men allt hon bär passar inte alltid en kvinna i hennes ålder). Sedan ringer hon ett samtal, hon säger att det är till sin "väninna" men det tvekar jag på. När hon gjort det, så brukar det ta ungefär 30 minuter tills hon ger mig en puss på kinden och hundrakronor. För att hon sedan ska bege sig iväg till sin kära "väninna" och sova över där. Mer än såhär vet jag inte och jag är ganska säker på att jag inte vill veta mer.

Nu vet ni hur hon fungerar och jag tror att ni får en känsla av hur våran relation ser ut. Ni förstår nog att vi inte beter oss som mor och dotter, det är för att vi inte känner varandra. Mitt liv har alltid varit såhär, så länge jag kan minnas. Men hon är den enda jag har, det är nog värt något. För en pappa det har jag inte. Har aldrig haft och kommer aldrig att få. Vill nog inte ens ha en. Kanske lite, men bara ibland. Det vore skönt att ha någon att prata med, någon som inte skulle döma mig oavsett vad. En kurator skulle aldrig falla mig in. Jag vill inte prata med någon som är illa tvungen att lyssna, för att det är deras jobb. Jag skulle vilja prata med någon som verkligen bryr sig om mig.
Nog om det. Det finns så mycket mer jag vill skriva ner.

Som ni redan vet pluggar jag första året på gymnasiet, estet som jag är går jag musiklinjen. Musik är en underbar väg att gå när man är en lika vilsen själ som jag. Du hittar alltid någonting som passar just dig och beskriver precis varenda liten känsla i din kropp. Om inte, så kan du skriva det själv. Antingen i en text eller enbart i en melodi. Jag älskar det. Synd bara att jag går på en skola där alla vill bli den nya Miley Cyrus. Inte för att Miley inte kan sjunga eller framföra musik, men det är inte musiken dem försöker härma. Utan det är henne, just henne. Popstjärnan Miley som skakar på rumpan och klär sig fruktansvärt konstigt. Dessutom framför hon låtar som oftast handlar om droger eller något liknande. Det är inte riktigt min "grej", så nej till det.
Om man inte menar det man sjunger, om man inte visar att man verkligen älskar och uppskattar det man gör. Då ska man inte göra det. Gör det inte för pengarna, utan musiken.
Gör det för musiken, sprid dina känslor. Skriv en av de låtar som alla lyssnar på när de är glada, ledsna, arga. Det är precis vad jag vill göra. Nu vet jag vad ni tror om mig, en tjej som har höga mål och är en framåt person. Som förmodligen kommer lyckas. Där har ni fel nummer två. Jag vågar knappt säga högt vad jag gillar för musik. Hur kan det vara så svårt att få fram något som man verkligen lever för? Varför kan inte jag bara ställa mig med min gitarr och sjunga så alla hör? För jag är en töntig och feg tjej helt enkelt. Jag hatar det. Jag går till skolan varje i hopp om att det ska gå över, jag vill inte ge upp. Inte än i alla fall.

Jag är alltså sexton år, har ingen "riktig" familj eller någon riktig vän. Det är jag och musiken. Ibland känns det som att jag lever för musiken och inget annat. Jag menar då att musiken är det som håller mig på fötter och vid liv överhuvudtaget. Precis så är det. Så det där med att ge upp, jag vet inte riktigt vad det betyder. Jag vet inte heller vad som skulle hända med mig om jag valde den vägen istället. Just nu vet jag bara att det inte är en väg jag vill välja. Det finns människor i våran värld som har det värre än jag. Ibland får man tänka så för att inte gå under. Då var det dags igen, nu tror ni att jag är en deprimerad/självmordsbenägen tonåring. Fel nummer tre.
Jag tycker bara om att fundera riktigt ordentligt kring allt ibland. Det ger mig inspiration till musik och text. Jag trivs där jag är idag. Det gör jag. Att leva i princip ensam, har jag inte större problem med. Även om jag saknar min mammas närhet ibland. En kram, någon att se på de tråkiga filmerna som går på tv med, någon att laga mat och dela den med, någon att säga god natt och god morgon till. Det är det enda som "saknas". Har jag turen och viljan på min sida, kan det förändras.
Nu slår klockan 14:37, mamma klev precis innanför dörren. Den här söndagen kanske vi kan äta tillsammans innan hon beger sig till jobbet. Jag ska nog gå och fråga, det är väl värt en chans. Förhoppningsvis säger hon ja!