Svensk kultur är något vänsteretablissemanget är väldigt rädda för.

Märkligt nog var det inte så på sjuttiotalet. I alla fall inte bland maoisterna. Då vurmades det för spelmansstämmor m m. "Musik ska spelas på dragspel och fiol. Allra helst ska man sitta på en stol. Sen får det va' oktober hela året runt", som Fiendens Musik sjöng.

Vinden har tydligen vänt. Nu ska det vara karnevalståg, steel band, samba och allehanda utomnordiska influenser t o m på självaste nationaldagen.

Då undrar man: Vad är det de politiskt korrekta känner sig så hotade av? Och varför är det acceptabelt att en man från Angola eller en kvinna från Peru är stolta över sin kultur medan det betraktas som suspekt om en svensk är det? Maniskt flaxar svenskarna vidare i sin mångkulturella hybris och propagerar ivrigt för mångfald. Mångfalden omfattar dock INTE de oliktänkande som liksom jag har en avvikande uppfattning. Då gäller samma policy som tillämpades i det gamla föregångslandet mot Solzjenitsyn, Agapov m fl. Man ska stigmatiseras och marginaliseras och vips så har man förpassat en obekväm opinionsyttring till omöjligheternas område. Typiskt totalitärt. Det är rödskäggen som manipulerar massmedia och som ofta besitter de massmediala taburetterna, varifrån de spyr ut sin lögnpropaganda.

Sådan är socialismen.

LARZ GUSTAFSSON