Det är kyligt i luften, kallt att andas in. En sprakande höstdag där löven skiftar från gult till blodrött och faluröda husväggar står i kontrast mot vita knutar. Ett sätt för naturen att med pompa och ståt ta farväl av det som varit; en varm, lång och trygg sommar. En vänskap som kommer och går.

Nu väntar bara kylan, mörkret och längtan efter att åter omslutas av den varma vänskapen.

Istiden.

Vi har druckit starkt kaffe ur handmålade muggar, precis som vi alltid gjort de senaste åren. Ditt hår är rött liksom löven utanför och du är till synes lugn. Du verkar inte ha en aning om den långa vinter som väntar bakom husknuten. En katt går över gårdsplanen. Hon smyger fram, mjukt och tyst på små tassar för att ingen ska se henne. Inte heller hon verkar vara medveten om det mörker som skall komma att omsluta oss.

Så kommer förändringen och den hårda vintern. Isande vindar som sliter och drar. Kylan biter och formar, gör skulpturer av snön och smälter ned. Isprinsessor och troll dansar frenetiskt ute på fjärden, virvlande i en osalig symfoni till vindens orkester och stråkar. Dirigenten sveper med stora tag för att få musikanterna att spela starkare, hårdare. Det eviga mörkret ekar kallt och frosten tar ett hårt grepp om allt som varit och fryser ned det till tystnad.

När våren kommer är allt förändrat. Det trygga och lugna är utbytt mot något främmande. Nya tider. Nya skulpturer i parker och på gräsmattor. Dirigenten spelar fortfarande, men nu är det en trollflöjt och ingen orkester. Mjuka toner, svåra att motstå och dansen fortsätter. Din dans. Trots en nalkande sommar är det kallt.

Du springer runt och letar. Letar efter något du inte hittar. Letar frenetiskt överallt. Vänder på alla stenar du hittar, välter gamla skulpturer och gravstenar på kyrkogårdar och lämnar dem liggandes. Jag står på avstånd och betraktar. Oförmögen att hjälpa till. Oförståendes av vad som händer och utestängd från konserten.

Det blev aldrig sommar igen.