”Varför hoppade du?” frågade han och jag tittade bort. Han hade räddat mig. Precis när jag hoppat fick han tag i min arm och drog upp mig. Jag hade aldrig träffat honom innan men ändå hade han gjort det.
”Varför räddade du mig?” frågade jag istället. Jag hade anledningar till det där hoppet, men jag tänkte inte berätta dem, inte för honom, inte för någon. Jag kände hans blick mot mig och jag hörde hur han suckade. Jag antog att han förstådd att jag inte skulle berätta något för honom.
”För att jag avskyr tragiska slut” svarade han mig och jag vände förvånat blicken mot honom. Jag hade inte väntat mig att han skulle svara. Vi satt i hans bil och stirrade på varandra. Jag bestämde mig, om han hade svarat på min fråga, så skulle jag svara på hans, det var jämt, även om jag egentligen var skyldig honom mitt liv.
”Jag hoppade för att jag ser saker, jag hör saker. Allt är så hemskt och jag vet inte var jag ska ta vägen. Min familj finns inte kvar” sa jag och tittade ut genom rutan igen. Jag hade varit ärligare än någonsin.
”Vad ser du? Vad hör du?” frågade han och det var då jag upptäckte det hemska ansiktet som rörde sig mot bilen.
”Det där” sa jag och pekade samtidigt som jag tog hans hand. Jag hörde hur han drog efter andan som om han såg det. Jag blundade för att sedan vända blicken mot honom. Han såg koncentrerad och bitter ut.
”Det är borta” sa han och jag vände blicken för att kolla. Han hade rätt, det var borta.
”Vem är du?” frågade jag och han släppte min hand och mötte min blick.
”Kan jag fråga detsamma?” frågade han och jag tog ett djupt andetag. Jag öppnade bildörren innan jag svarade honom.
”Det är fel fråga, det är snarare vad jag är. Jag är skuggkysst” sa jag och gick ur bilen. Jag hade aldrig berättat det för någon. Det var därför jag såg dem, därför jag hörde dem i mitt huvud. Jag var närmare döden än levande. Efter några meter från bilen föll jag ihop och skrek. Rösterna var starkare än någonsin och de kom närmare och närmare.
”Stanna där ni är” ropade jag plågat och plötsligt kände jag närvaron av honom igen. Deras närvaro var mörka men hans kändes som guld. Han lyfte upp mig och mumlade på något språk jag inte kände igen.
”Jag är kysst av ljuset, eller ängelkysst som vissa kallar det, det är därför jag räddade dig. Jag hade aldrig känt en närvaro som din” sa han och jag stirrade upp på honom. Jag rörde vid hans hjärta och ny energi flödade genom mig.
Han snavade av plötslig trötthet och jag gled smidigt nerför hans famn.
”Det är för att det bara finns jag kvar, och jag är farlig. Du borde inte ha räddat mig” sa jag allvarligt och tog tag i hans arm.
”Jag är däremot inte ensam, det finns fler som jag. Och jag är inte rädd för dig” mumlade han trött och jag fick honom att sätta sig ner på marken.
”Det borde du, jag är farlig för alla. Även om jag inte kan kontrollera allt än så är jag farlig” mumlade jag och drog undan hans blonda lockar. Han tog tag om min handled och även om han var trött så var hans grepp starkt.
”Lämna mig inte förrän du har förklarat för mig” mumlade han mellan tänderna och jag suckade. Jag var tvungen att lova honom att jag inte skulle lämna honom, han hade räddat mig.
”Jag lovar” sa han och for sedan upp på fötterna igen. Jag tog chockat några steg bakåt. Han hämtade sig mycket snabbare än vanliga människor.
”Dessutom behöver vi varandra. Ingen kan vara för god eller för ond. Man måste vara mittemellan” sa han allvarligt och jag stirrade på honom. Han hade rätt, det var fel att vara som vi. Ingen fick vara för god, men ingen fick vara för ond heller.