När hon var där, jag inget foto tog.

Dock var det tydligt något som sa klick

och jag vet inte vad i hennes blick

som högg mitt hjärta, så min frihet dog.

Ty när hon sett mig såg hon bort – och log

mot horisonten. Sedan raskt hon gick.

Och det var inget simpelt, kvinnligt trick.

Hon visade att hon av mig sett nog.

Av marken som hon med sin fot berörde

jag har en tom och mycket ödslig bild

– det är mitt liv som svart fotografi.

Av kvinnan som min tillvaro förstörde

jag har ett stycke asfalt kvar. Och skild

från henne dör all jävla poesi!