Deras chans att överleva var att lägga sig på marken och ligga stilla. Det var vad han hade gjort. De kunde inte som de små gömma sig i håligheter och gångar i jorden.
    I gammal tid hade han levt som ungt, passionerat folk. Han hade hungrat efter föda och kontakt. Men allt det där var sedan länge förbi. Nu, i sagotiden, var det skönt att ligga utsträckt och känna gräs, buskar och trädrötter breda ut sig. Han andades mycket lugnt.
    Han visste det inte, men bland människorna kunde man fortfarande läsa om hans släkte. Fast ingen trodde längre på sanningshalten i de gamla berättelserna. De kallades typiskt nog för sagor – därför levde han nu i sagotiden.
    Det fanns fler som han, men endast några få känsliga bland människorna kunde urskilja dem i landskapet. Vetenskaps-männen kunde det minst av allt.
    Ändå levde han med i människornas liv. Han fröjdades, när de rörde sig över honom, och lyssnade med intresse till deras tissel och tassel. Men under deras maskiner ryste han.
    Mot aftonen efter en mycket varm sommardag, som hade fått honom att svettas kåda i tallarna, fick han besök av ett ungt människopar. Deras stillsamma tillgivenhet och mjuka ömhetsbetygelser berörde honom, väckte minnen hundratals och tusentals år gamla. Liknande saker hade han upplevt. När de slutligen, liggande på mossan, förenades i ett extra hett och intensivt famntag, kunde han inte låta bli att dra djupt efter andan.
    Han kände inte till litteraturen, hade aldrig läst ens de enklaste runor – och än mindre hade han fördjupat sig i Ernest Hemingways Klockan klämtar för dig. Men när den unga kvinnan, liksom i den romanen, berättade för mannen att det var som att jorden hade rört sig under henne, visste han vad det var fråga om. Det var inget övernaturligt eller mystiskt; det var något mycket naturligt.