Min dotter heter Helios. Hon är tjugotvå timmar gammal och jag ligger och sover i ett vitt rum och har förlorat tusen liter blod. Hon är guden som vakar över havet, hon är guden över gåvan att få se.

I tvåhundraåttiofyra dagar bar jag ljuset i mig, en självlysande himlakropp har nu lämnat mig, och trots att jag blundar är allt omkring mig ljust.

Nu finns hon här, vi befinner oss inte ens i samma rum, men jag känner hennes närvaro. Hon är överallt nu, hon sträcker sig över världen, jag säger Helios. Helios.
I sömnen är hon vaken. Jag slumrar in igen.

Mitt kikarsikte har förlorat sin skärpa, bara ljuset finns kvar.