En gång ordinerade en psykolog
mig till en annan människa
det säger nu något om psykologens kvalitet
(landstinget)
men ändå
det fanns en tid när en psykolog
ORDINERADE mig
jag skulle behöva en psykolog
som ordinerade MIG något
gärna en illusion
gärna i form av en man
gärna du
även om du inte har några illusioner
direkt
men det är SANNOLIKT
för att tala i dina termer
att en sådan ordination
skulle leda till om inte en
Förbättring
så åtminstone en
Förändring
och det finns ingen glädje
i nånting här
om man ska vara krass
och det finns inget kokett
i min cynism längre
(som när jag var 16)
häromdagen kallade någon mig
”bitterfitta”
(det var inte samma person som ordinerats mig
för sex år sedan)
jag är inte direkt bitter
tänkte jag
utan mest ledsen
sade jag inte
(bitterhet är utåt sett att föredra)
och var ska man ta vägen
när man statistiskt sett har tre fjärdedelar kvar
av allt det här
”hur ska man hinna med allt”
sade någon en sommardag vid Långholmen
”hur ska man hitta något meningsfyllt att fylla dagarna med”
sade jag
vi förstod varandra aldrig på den punkten
när jag var mycket ung
ordinerade en landstingspsykolog mig
till en person med dåligt självförtroende
det var något med mitt skratt och mina
tre meter långa ben
(och deras knutpunkt)
lite som
”När man skjuter arbetare”
om det inte var för min klasstilhörighet
(mellersta mellanskiktet
som en då 27årig chefsideolog uttryckte det)
den enda klasskänsla jag har kvar
för övrigt
är den med andra
latent labila meningslösa melankoliker
det finns ingen glädje i nånting här
och jag har slutat bry mig
landstinget också