Du har blivit kallad idiot, trög och sjuk.
När du va liten och gick på grundskolan fick du stå och titta på när de andra lekte för du ansågs vara konstig, trög, sjuk och farlig.
Allt du vill är att få vara med i deras lekar och få vänner precis som alla andra.
På lektionerna får du gå ifrån dina klasskamrater till extrahjälp för du tydligen inte klarar av att vara i helklass. Även fast du vet att de är läraren som är dum i huvudet som inte kan lära ut någonting.
Du känner dig ensam.. Du har ingen att vara med.

När du kommer hem möts du av dina föräldrar som omfamnar dig och säger att allt kommer bli bra, du är stark och att du är bäst. Gå bara din egna väg.
På morgonen när du äter din frukost tar du din medicin som du alltid gör, för att du inte ska vara hel galen klätterapa som din pappa brukar säga, och allt börjar om igen.

Du går på högstadiet, du äter fortfarande din medicin och du har skaffat riktigt coola vänner som inte bryr sig om att du är lite annorlunda. Du berättar för dina vänner om din ADHD-diagnos som du inte vågat berätta för någon annan för de har bara kollat snett på dig. Dina vänner bryr sig inte de bara ler och säger att de är väl inget med det?
Allt är lugnt och du ler.

Du sitter med dina vänner, de skrattar och du ler mot dem men just i detta nu vill du gråta du förstår inte hur du kan känna dig så jävla ensam trots att du sitter här med de bästa vänner du någonsin haft och en bra familj som älskar dig för den du är.Ensamheten är den sjukaste och läskigaste känslan man kan känna som människa. Du blir förbannad på dig själv, du slår in ditt skolskåp och drar från skolan. Du skriker allt vad du orkar och faller till marken, varför kan du inte bara vara normal din jävla störda unge!?

Nu går du i gymnasiet, du har några vänner kvar från högstadiet som du träffar lite då och då. Men du har nya vänner i klassen som också älskar teater som du och ni delar en passion. Du får bra vänner som tycker om dig för den du är, men du känner fortfarande ensamheten, du gråter på kvällar för att du är så patetisk att du känner dig ensam trots att du har allt. Dina vänner säger att du kan prata med dem, lärarna säger att du kan prata med kurator och du sitter och väntar på att din planering på vuxen-psyk ska blir klar så att du kan få hjälp. Men va fan ska du säga, du känner dig ensam trots att du har allt man önskar.
Du läser på om din egna diagnos som berättar att du är super känslig för kritik, du får reda på att du inte är ensam om att känna dig ensam även om du har allt men de viktigaste du får reda på är vem du egentligen är.

Nu vill du gråta för du har fått reda på vem du är och varför du tänker och agerar som du gör. Du hör rösterna att du är en idiot, trög och sjuk. Men nu skrattar du bara de rakt upp i ansiktet, spottar på orden och vänder ryggen till. Du är en person med svårigheter att koncentrera sig, sitta still och impulser.
Men va fan du är kanske lite speciell, du är grym precis som alla andra.
Du kanske har ADHD/ADD, Men alla har vi någon bokstav.
Jag heter Ronja horn, R O N J A H O R N, med A D D.