Hetsig kyla som smeker min kind,
Frostiga huttranden som skakar min kropp,
Ensamhet som fyller mig till kanten,
Och plågsamt sakta svämmar över.

Klaustrofobiska instängdhetskänslor,
Framkallade av att vara bosatt i en kalender,
Där själen blir till tetrisbitar,
Som ska placeras korrekt för att inte fallera.

Den där smärtan som ilar om natten,
Som viskar hemskheter tills jag kvider,
Är det ett monster från forna tider,
Som köpt en enkelresa till min undergång?

Makabra scener som spelar innanför mina ögonlock,
Sarkastisk teater som hånar min existens,
Och tvingar mig till rastlös vakenhet,
I väntan på lugnet som gömmer sig i byrålådan.

Som ett skrämt djur söker det skydd för mörkret,
Skyggt vilande i en utsliten raggsocka,
Blundandes för min hjälplöshet,
Fantiserandes om en annan verklighet.

När ljuset tätnar och dagen gryr,
När jag kryper, krälar och förtvivlat gnyr,
Då stryker sig lugnet mot min kind,
Spinner tryggt med en oskuldsfull blick.

Nattens mysterier lämnas framför oss,
Där det som varit inte får minnas,
För hur ska då livet hinnas,
När ingen kan trycka på paus?

Då blir det kaos,
Kaos kaos kaos.

För kroppen strejkar högljutt,
Och skriker,

Skriker skriker skriker.

Nej!

Stopp!

Vakna!

I den eviga dagens dimmiga dvala,
Under de ständiga nätternas ångande ångest,
Där sker inga underverk,
Där inträffar inga mirakel.

Kronisk stress och bipolaritet tror jag de kallar det,
När tvången ger vika och kaoset tar över,
Som överfallen av min egen plan,
Där navigatorn har tagit semester.

Där ingenting blir rätt,
Men allting blir gjort,
Där paniken ebbar ur,
Och livet går för fort.

Där i landet mellan kaos och ingenting,
Där utkämpar jag strider med evigheten.

Med våldsamma blickar,
Med trevande kickar,
Slickar jag mina svidande sår,
Söker förtivlat efter förtäckta spår,

Jagar svaret på frågan som inte finns,
För att finna minnena jag inte minns.