Ögon, i himmelväggen,
säger åt mig
att inte röja hans
position nu.

Han, den osynlige, bakom
molnens vita skynke,
han
lägger sig ändå inte i.

Och jag
går förbi.
Som om inget skett.
Som om jag
inget vet.

Alla
osynliga,
i molnen samlas
för att skratta,
labba,
drabba.

Så i
korridorens vidsträckta hav,
seglar jag
in i
väggen igen.


Och där
stannar jag.


Så
länge.





http://midnattsvidundren.tumblr.com/post/104185559607/kommando-ogon-i-himmelvaggen-sager-at-mig-att