Ni brukar tro att jag är från vettet,
Men i stället för att försöka reparera,
Vill ni diagnosticera och placera,
Fånga, straffa, låsa in och glömma bort.

Denna ständiga känslomässiga abort,
Ni lämnar mig aldrig ifred,
Jag får aldrig, på riktigt, vara med,
I er gemenskap finns för mig bara utanförskap.

Jag lägger min sista energi på att skapa,
Livfulla färger och mönster,
Jag målar hus med öppna fönster,
Där jag släpper in de som behöver.

Där samlar jag all kärlek jag har över,
För att rama in sorgsna söndertrasade själar,
Som hela livet blivit trampade på sina hälar,
Och spottade på tills de drunknat i självförakt.

Akta er för att komma för nära vårt tilltufsade kollektiv,
Taggarna är utåt för er som inte menar väl,
För er som alltid följt oss hack i häl,
Och våldtagit oss med era falska spel.

Dagen kommer då ni ser er själva i spegeln,
Och riktar glåporden inåt som vassa spikar,
Ni kommer att överösa er själva med elaka pikar,
Tills spegelglaset krossas likt de själar ni trasat sönder.

Då har ni ingen sköld som skyddar mot omvärldens dömande blickar,
Då kommer ni att blottas för oförståndets vanmäktiga beteende,
Ni kommer att krossas av människans hånfulla leende,
Och innerligt önska att någon räckte er handen.