Tidsmaskinen står utanför. Josefine, nu åker vi. Du och jag, bara du och jag, vi åker tillbaka till trettiotalet, vi ser till att din gammelfarmor aldrig träffar din gammelfarfar. Vi slår ihjäl dom. Kom igen. Vi kan gå runt och vissla längs med landsvägar, plocka smultron och höja på hatten åt folk som åker häst och vagn. Josefine, släpp ditt glas, sluta tugga på sugröret. Nu åker vi. Vi har inte så mycket tid på oss. Sluta sitt där och dröm, vi har bråttom. Du har spillt på bordet, ta med dig några mariekex, det här kommer ta sin tid.

Josefine ser på honom bakom sin tjocka bruna lugg. Han är stirrig, nervös, han ser sig omkring som om han är jagad, efterlyst, som om någon i vilken sekund som helst kommer att slå in dörren och skrika upp med händerna och släpp vapnen och låt flickan gå, låt flickan gå för hon har inte gjort någon något ont. Han har bara henne. Hon har flera. Hon känner en rosa plastbit skära mot tungan. Apelsinsaften svider i det lilla såret. Hon vet att den inte finns på riktigt. Hon vet att direkt när de kommer utanför dörren så kommer han att börja skrika, han kommer att skrika att någon har snott den, någon har snott min tidsmaskin och Josefine vad ska vi göra? Hur ska vi ta oss härifrån? Vi är fast i tvåtusentalet och jag vill hem, var kommer vi ifrån?

Och Josefine kommer att krama hans hand, och tårar kommer rulla nedför hans väderbitna kinder, och han kommer sätta sig ned på farstutrappan och hulka sådär hjärtskärande som bara en medelålders man kan göra, när han är alldeles hjälplös och ensam i livet. Och hon kommer att pussa hans våta kinder tills de blir torra igen, och hon kommer att smaka hans etanolindränkta tårar. Hon har gått igenom samma procedur många gånger tidigare. Hon ger honom allt. Alla sina sympatier. Han har hennes fulla medkänsla och hon hatar att ingen hjälper honom, hatar att alla lämnar honom här och låter honom lida i sin ensamhet. Så hon stoppar några torra mariekex i fickan och följer med honom ut.

När han gråtit klart, när hans röda näsa blivit mer rosa så harklar han sig och tar hennes hand i sin. Han säger Josefine. Josefine, Josefine, Josefine. Din farfar är en stjärnforskare av rang, han tror att han vet allt, att han sitter inne på den absoluta sanningen. Men han vet inte att jag sitter här några kilometer bort och vet precis vad han gör. Jag vet att han står där borta och kikar mot mitt hus, jag kan se framför mig hur han spanar efter vägen, efter en vit Saab. Han längtar efter att få sätta dit mig, jag vet det. Men en natt kommer stjärnorna att ändra humör, de kommer skifta i alla världens färger och himlen kommer att färgas till det djupaste av blå. Det är då du ska tänka på mig, Josefine. Tänk på mig då. Älskade du. Du och jag kan se saker som inte andra kan, eller hur? Du är elva år och jag är fyrtionågonting. Och himlen kommer att brinna, och vi kommer samlas där, allihop, och se när eländet brinner ned. Och sedan kommer de att glömma, för de glömmer alltid. Men du och jag, Josefine. Vi glömmer det aldrig.