Det sägs att 40 km i timmen är det fortaste människan mår bra utav, men jag vill nog höja till 80 när man är utanför tätorten. Jag saknar samhällena man åkte igenom när man var på långresor, innan förbifarterna byggdes och det blev en massa bortglömda hålor av alltihop.
Man vill väl veta var man är nånstans. Även ströget i städerna fick man se , ofta vid namn Kungsgatan eller Storgatan, om än i krypfart och affärsinnehavarna var hur glada som helst. Man brukade säga att "staden sjuder av liv men det gör den inte längre på samma sätt. I slutet av sextiotalet fick politikerna pippi på gågator , och att köra "streetsmart" nåt kvarter vid sidan om köerna fungerade inte längre, för att smågata nu blivit återvändsgränd.
Nu när bilarna blivit så många var det inte fint längre utan de förvisades till snabba förbifarter ut i intet, så snabbt och långt bort som möjligt, så att hela iden med att resa gick förlorad. De gamla stadskärnorna, om de inte blivit ersatta av mastodontbyggen, blev isolerade boplatser för inbördes beundran ofta utan parkeringsplatser för besökande.
Idén med att resa ja, det är ju inte målet som är det viktigaste det är ju upplevelsen dit, och att kunna stanna upp ibland.