"Per Jonsson skall spela i Simon och Laura på Lisebergsteatern hela vårsäsongen! Kan du ta över hans uppgift i Tolvskillingsoperan?"

Om jag kunde!

Tolvskillingsoperan av Bertholt Brecht var 1955 vårsäsongens sista föreställning på Göteborgs Stadsteaters stora scen. Pjäsen hade spelats tidigare i Sverige, bland annat 1950 vid invigningen av Intima Teatern i Stockholm. Då spelade Edvin Adolphson gangsterkungen Mackie Kniven, Gertrud Fridh spelade Polly Peachum och i rollen som Sjörövar-Jenny hade Eva Dahlbeck stor framgång.

Ändå var uppsättningen i Göteborg intressant av flera skäl. Först och främst eftersom den skandalomsusade göteborgsförfattaren Bengt Anderberg hade skrivit en helt ny översättning av dramat, som ofta kallats "världens första musikal".

Ursprunget, "The Beggars Opera" av den engelske dramatikern John Gay, hade premiär redan den 1728 och blev, med 62 utsålda föreställningar, en för den tiden stor succé.

1928, alltså exakt tvåhundra år senare, hade Brechts föreställning urpremiär i Berlin, då med nykomponerad musik av Kurt Weill som för övrigt är en av Bob Dylans stora idoler.

Redan året därpå fick detta "teaterstycke med musik", som Brecht själv kallade det, premiär i Sverige och idag tillhör det den klassiska teaterrepertoaren i hela världen.

Bengt Anderberg var vid den här tiden mest känd för romanen "Kain" som publicerades 1948, "en förtjänstfull antikrigsroman som töjer på krigets vansinne genom att slå sönder dess meningslösa, retoriska virvlar genom att se igenom och skärskåda det tragiska i krigets mekanismer" som författaren Stefan Whilde formulerade det i en uppskattande essä efter Bengt Anderbergs bortgång.

Anderberg tilldelades 1946 Svenska Dagbladets Litteraturpris, samtidigt med Stig Dagerman och Tage Aurell, men de ovanligt öppna användandet av könsord i romanen "Kain" överskuggade i det dåtida, bigotta Sverige allt annat han publicerat.

Ett ytterligare skäl till att premiären i Göteborg tilldrog sig ett stort intresse var att, tillsammans med flera av den ordinarie ensemblens stora namn, Yvonne Lombard skulle gästspela som Polly Peachum, en av de ledande rollerna i föreställningen.

Jag hörde häromdagen i radion hur man kallade Yvonne Lombard för Stockholms Stadsteaters "Grand Old Lady", en titel hon verkligen förtjänar efter att ha varit den scenen trogen ända sedan 1960, då teatern grundades.

Men 1955 var hon en smultronsöt ung kvinna som för den svenska publiken kanske var mest känd för att, tillsammans med Sture Lagerwall, truta med munnen och säga "Mmmmm" i reklamen för Marabou Mjölkchoklad.

Yvonne Lombard hade även spelat glad ung flicka i filmer av Nils Poppe och Povel Ramel och regisserades 1954 i "En lektion i kärlek" av självaste Ingemar Bergman. Det är nog ingen obefogad gissning att Göteborgs Stadsteater hoppades att Yvonne Lombards medverkan skulle medföra längre köer utanför biljettluckorna

Min egen uppgift i föreställningen var att vara en av två "kyrkvaktmästare" som under föreställningens gång på ett roande sätt skulle introducera varje ny akt och varje nytt musikstycke. Det var en mycket synlig uppgift i den meningen att vi ofta fanns på scenen. Men också hörbar eftersom kyrkvaktmästarna dessutom ingick i de körer som framförde flera av pjäsens viktigare visor.

Flera av de andra skådespelarna i föreställnngen kände Yvonne Lombard sedan tidigare och för dem blev det ett glatt återseende. Jag var ju knappast mer än en någorlunda sångkunnig statist och höll mig blygt i bakgrunden.

Då satte Stjärnan plötsligt fart mot mig med högerhanden framsträckt! "Vi har bestämt inte träffats förut!", sa hon. "Jag heter Yvonne." "Jag heter Carl-Erik" stammade jag rodnande.

Jag tyckte att hon höll kvar min hand oerhört länge samtidigt som hon frågade vilken uppgift jag hade. Jag trasslade in mig i långa märkliga förklaringar, dels därför att hon var så vacker men också för att jag ännu inte hunnit sätta mig in i rollen. "Vi ses igen!", sa Yvonne slutligen och släppte min hand.

Under resten av dagen förde jag ofta upp min högerhand till näsan och avnjöt den svaga men attraktiva perfymdoft som alltjämt dröjde kvar.

Samma kväll berättade jag för andäktigt lyssnande kamrater om mitt möte med den sköna och kanske överdramatiserade jag det inträffade genom att låta dem njuta av doften på mina fingrar som jag, för säkerhets skull, förstärkt med några droppar Chanel nr 5 som jag nallat ur mammas lilla flakong.

Yvonne Lombard spelade Polly, dotter till tiggarkungen Jonathan Peachum, som påstår sig vara gravid för att tvinga fram ett giftermål med sin älskare, den charmig men ack så mordiske gangsterkungen Mackie Kniven, spelad av Curt Mazreliez.

Med en kudde instoppad under kjolen vill hon visa att nedkomsten närmar sig men bluffen avslöjas. Då låter hon, under publikens jubel, kudden falla till golvet och skall därefter sparka till den så att den försvinner bakom scenen.

Men Yvonne Lombard var mera begåvad som skådespelare än som fotbollsspelare. Redan under repetitionerna spred hon kudden åt alla tänkbara väderstreck. Ibland hamnade den i orkesterdiket men lika ofta for den rakt ut i salongen.

För regissören, den legendariske Knut Ström, blev detta ett logistiskt problem. Kudden måste ju snarast återvinnas och transporteras till Yvonnes loge för att sitta på plats inför nästa föreställning. Han löste det snabbt genom att peka på mig. "Du som står där vid psalmtavlan! Du får ansvaret för att fiska upp kudden, var den än har hamnat, och bära ner den till Yvonnes loge!"

Underbart, tänkte jag! Då skulle jag få anledning att komma nära henne, kanske växla några ord med henne och kanske åter komma hem med doften av hennes parfym i mina näsborrar!

Men av någon märkvärdig anledning tog det drygt tre veckor innan jag behövde ingripa. Plötsligt hade Yvonne Lombard fått riktning på sina sparkar och kudden singlade lydigt ner bakom scenen där någon scenarbetare naturligtvis själv tog chansen att besöka henne i hennes log.

När sedan missen äntligen kom var den närmast spektakulär. Kudden for upp i luften och landade sedemera i knät på en dam på sjunde eller åttonde bänk. Jag snubblade ner i salongen för att äntligen motsvara det viktiga ansvar som regissören tilldelat mig.

Den här kuddsparken råkade infalla i slutet av föreställningens första akt när salongen tändes upp för att ge såväl publik som skådespelare en stunds vila inför dramats fortsättning och slut.Med kudden tryckt mot mitt bultande hjärta letade jag mig fram till Yvonne Lombards loge och knackade försiktigt på dörren.

"Ett ögonblick" kvittrade en röst från insidan och jag andades in djupt i förväntan på att Yvonne skulle öppna dörren, känna igen mig och kanske ge mig en lätt men känslosam kram som tack för min viktiga insats.

Men när dörren äntligen öppnades och jag räckte fram kudden sa hon leende, till min stora förvåning, exakt det hon sagt första gången vi träffades: "

"Vi har bestämt inte träffats förut! Jag heter Yvonne."

"Snullet" är ett göteborgskt uttryck som väl beskriver hur jag kände mig. Dock samlade jag mig till slut och sa att vi faktiskt träffats flera gånger tidigare, på scenen och under repetitionerna.

Då tog Yvonne Lombard av sig de glasögon jag i hastigheten inte lagt märke till, skrattade till och sa: "Nä men är det du! Jag kände inte igen dig - jag är närmast halvblind utan glasögon"

Sedan tog hon sin kudde, pussade mig på kinden och stängde dörren.

Som säkert många minns var sommaren 1955 fullständigt fantastisk och jag vill gärna tro att det var skälet till att de sista föreställningarna av Tolvskillingsoperan var mycket glest besökta.

När ensemblen skulle sjunga avslutningskupletten den sista kvällen var vi några som hörde hur Ove Tjernberg sjöng en alldeles egen och sannolikt helt improviserad text.

Bengt Anderbergs förlaga som vi troget hållit oss till tidigare löd:

"Var liten orättvisa skall försvinna
snart av sig själv, som färger plånas ut.
När natten kommer, må vårt hat ej brinna:
Vi äro alla människor till slut!" 

Men Ove Tjernberg sjöng ungefär så här:

"Det sitter knappast femtio i salongen
och något dussin till på vår balkong!
Så tack och lov att vår säsong är gången
och att vi sjunger nu vår svanesång!"

Flera år senare deltog jag i en frågesporttävling i Göteborgs TV.

Slumpen gjorde att jag bara fick chans att svara på en enda fråga, nämligen vem som hade skrivit texten till Tolvskillingsoperan.

Som illustration till den frågan visades tre bilder från uppsättningen på Göteborgs Stadsteater. Två av dessa var översiktsbilder som jag själv var med på.

Utan att rodna svarade jag "Bertholt Brecht" och vann på så sätt 136 kronor.