Ända sedan
jag var liten
har jag fått frågan

-Vad vill du bli när du blir stor?

Jag har aldrig riktigt
förstått meningen
med den frågan, än mindre
kunnat ge ett tydligt svar

Det kan bero på att
jag nog alltid
intresserat mig för
det okända
icke greppbara
icke absoluta
eller definitiva

Sådant som inte ger
klirr i kassan
eller en fin titel
att trycka på
sitt visitkort

Jag ser mig själv
som någon slags konstnär,
en livskonstnär om du så vill
och enligt min mening
är det ingenting man blir.
Det är något man är.

Så om man tvunget måste
fråga det lilla barnet
en sådan sak borde frågan
snarare ställas:

-Vad ska det bli av den som inte vill bli,
men som redan är?