Jag förnimma att jag inte klara av mer. Tårarna som rinner ner gör så att min andning blir tung, tots att jag är såpass ung. Ville bara ett tag svimma av och aldrig vakna upp till liv. Fast nu är mitt liv en stor utmaning. Tar steg för steg. Förr var jag för feg att erkänna det jag går igenom. Så mycket mina föräldrar har sänkt mig så är jag genomtänkt på hur nästa resa till nästa nivå kommer att se ut. Kan knappast förstå att jag har kunnat stå ut såhär många år. Varenda tår som föll blev tyngre, är glad att jag har växt en del och inte är som när jag var yngre och ställde till med en massa fel.