Mörkret la sig över himmlavalvet, endast månen gav ifrån sig ett litet ljus. Den ensamma vandraren verkar ha en sten i den högra skon eftersom han går lite stelt. För att göra sig kvitt denna plåga måste han böjja knä, arm och rygg. Ryggen... ryggen det är den del av kroppen han helst låter vara.

Efter en lång stund tänkande låter han den del av kroppen han helst låter vila arbeta. När han har böjt sig ner måste han knyta upp skon, den som han hade gjort en sån fin rosset på.

Vägen han vandrar är mörk och ensam, långt borta och övergiven.

- Man kan gå här i timmar utan att stöta på en enda billist sa vandraren tyst för sig själv.

Den textil-klädda foten blev alldeles kall och frusen när han satte ner den mitt på grusvägen. Efter ännu en fin rosset sträckte han ryggen till sin fulla längd. Två ljuslycktor...två starkt lysande lycktor.

- En bil... här? frågade sig vandraren