Varför är världen så kall?
Alla människor känner sig ensamma, ändå så tar vi inte emot varandra när vi behöver hjälp.
Och nästan ingen har någon att kalla sin egen, ändå vänder vi ryggen mot dom som är ensamma.
Man tänker att en så långt utvecklad ras som vi skulle ha lärt oss nu, att det skulle finnas någon slags guidebok om hur en vilsen människa ska ta sig genom livet, men nej.
Har vi helt gett upp hoppet? Har vi bara accepterat att alla är menade att lida?
Alla gråter, och alla har fått sina hjärtan trampade på, ändå kan vi aldrig sluta älska.
För att vi är hopplösa optimister som är dumma i huvudet, eller för att det faktiskt kommer att vara värt det i slutändan?
Det är det jag inte är helt säker på än