Ökenvandringen
i det torra,
i det karga
tog mig vidare,
inte mitt liv
som jag ett tag trodde
den skulle ta.
Ifrån mig.

Jag klev ut ur öknen
torr och skitig.
Läppar alldeles för torra
för att prata.
Min hud sprickfärdig
av solen som stekt mig.
Obarmhärtigt.

Regnet renade.
De där tårarna jag svalde
i kriget.
De tårarna renade mig.
De förlöstes ur smärta.

Gräset är grönt nu.
Fienden är borta.

Jag förbannade länge skuggan,
men kom på att där det finns en skugga
borde det också finnas ljus.
Någonstans.

Det gjorde det.

Det är också värt att gråta över.
Det kan jag.
Det gör jag.
Det vill jag.

Jag kan le nu,
utan att ansiktshuden
riskerar att spricka.
Jag kan känna glädje
och tacksamt tacka för tacksamheten.
Jag får känna.

Nuet gjorde jag till min vän.
Det är på den platsen jag
kan känna den.

En slags frid.