Tar bestämda steg längst en stig fylld av barr. Den är så smal att knappt två fötter kan dela utrymme tillsammans. Ögonvrån fångar upp reflekterande solljus som glittrar till mellan trädstammarna, vänder huvudet mot den högra axeln och ser att det kommer från en tjärn. Den är inte så uttrycksfull utan bara ligger stilla fridfullt och anspråkslöst men ger skogen en frisk, fuktig lukt. Stigen används flitigt av myror som en liten motorväg. Helt säkert en guldgruva för de tappra arbetarna. Ett stenkast framför ligger en väl uttänkt myrstack vilande lugnt mot en kraftig stam. Snåret av lingon och mossa växer så tätt mot stigen att de säkert väntar på rätt tillfälle för att återta den förlorade marken men stigen ger ett kraftigt motstånd.
Träden växer glest mellan varandra, långa pelare som håller upp himlen. Trots att träden är så få breder topparna ut sig helt och äter upp allt solsken som försöker sträcka sig ner till marken. Men på stigen når glimtar av strålar ner och vidrör marken, partiklar av damm lyser i strimman av ljus likt guds fingrar som vårdar sin mark. Mot skogens djup blir det mörkare ju längre in ögonen tar sig. Trots mängden mysterier som finns gömda bland stammarna är naturen inte hotfull i sin stämning, utan den ger ifrån sig ett varmt välkomnande sken. Marken består av vit mossa så långt in i skogen man kan se. Det har tagit över lingonriset på de flesta ställen och sträcker sig som en vacker vit och grön gräsmatta alldeles platt på marken, likt hårt skelett av gräs tar det över fallna träd och stenar. Inte ett enda trampsteg kan urskiljas från mossan, allt är helt orört. Det är som att djuren själva vill behålla denna sagolika skönhet intakt.