när man väl har kommit uppför vimans backe

ner på järvstasidan, har man lämnat stan

när man har så många år som jag på nacken

kan man tycka att man borde vara van

att man skulle ignorera sceneriet

vyer borde bli rutin och slentrian

men nu åberopar jag konstnärlig frihet

och blir än en gång poetisk partisan

för det går liksom en gräns vid vimans backe

mellan världar med unik signifikans

jag är ingen gustav vasa eller dacke

men jag känner dock att jag vill dra en lans

för det där kosmopoliter tycks förakta:

själva tjusningen i bygden där man bor

medan bussen får min tunga hydda frakta

till älvkarleby och till min gamla mor

LARZ GUSTAFSSON  5-6/4 2015