Behov av uppskattning, att känna sig betydelsefull.
Behov som en vill tro är till för andra men som egentligen är just för ens egen skull...

När jag frågar om du vill vara med, visst är jag väl då snäll.
Men när du säger nej, då känner jag en smäll.

Gör jag saker av godhet eller är det av egoism?
Varför blir jag inte nöjd när jag har räckt ut handen men sedan blivit avvis'd?
Att räcka ut handen borde väl vara tillräckligt och nog för att tillfredsställa mitt omtänksamma godhetsbehov?

När jag frågar om du vill vara med, när jag är snäll,
när du säger nej, då får jag en smäll.

Smällen går rakt in och knackar på dörren till min osäkerhet.
Från självsäker och öppen famn till väl-låst dörr och en känsla av sårbarhet och skam.

Mitt omtänksamma godhetsbehov är nog egentligen inget mer än en bov.
...ett förklätt uppskattningsbehov.