Skugglika varelser som tränger in i min sköra kropp,
Giriga monster som kalasar på mina lycksaliga maskrosögon,
Som klöser sönder mina inneboende solskensbubblor,
Som ihärdigt bedövar mina upprymda sinnen,
Allt medan ångesten växer sig starkare.

Ju mer jag spjärnar emot desto starkare fjättras jag,
Av demonernas ljumma tudelade tungor,
För varje försök till flykt hålls jag hårdare fast,
Av skuggornas pinande tärande glåpord,
Som likt kättingar snärjer min nakna hud.

Det är ett gnagande mörker som växer inombords,
Som naggar och skaver och tränger bort all luft,
Som sprider en förlamande lukt av rädsla,
Som illasinnat förvränger alla glada tankepussel,
Och skadelystet jagar bort den fromma verkligheten.

Kvar blir den bedövande urholkade ensamheten,
Där kroppens innanmäte har ersatts av ekande grottväggar,
Med skuggor som klättrar längs med gråtonade grottmålningar,
Som avbildar bortträngda minnen ur mitt förflutna,
Och som med skriande tjut från evigheten,
Likgiltigt spärrar in mina ögon.

Ensligheten fängslar mina uppspärrade pupiller,
Låser sig fast bakom mina lamslagna hornhinnor,
Skrattar sarkastiskt åt mina naiva framtidsvisioner,
Skapade av min fritt galopperande fantasi,
Som på falskt kommando skenar iväg från allt jag är.

Den flyende fantasin vänder sig mot mig i horisonten,
Mot bakgrund av solförmörkelsen stegrar den sig hastigt,
Manen av frusen eld sjunger sorgmodigt i vinden,
Med svansen högt buren gnäggar den ödesdigert,
Och sänder ut diabilder av ett stundande sönderfall.

På sin flykt lämnar den efter sig olycksbådande avtryck,
I det gåtfulla föränderliga landskapet,
Där grenarna sträcker sig mot den störtande himlen,
Där livlösa själar dansar till rytmer av självförakt,
I denna värld som är i ständig rörelse.

Där lämnas jag orörlig.

Ensam kvar bland spillror av det förgångna,
Bland brustna visioner av det efterkommande,
Målar jag tavlor utan skönjbara motiv,
Sjunger visor utan melodier,
Och läser upp dikter utan mening.

Där dricker jag av livets kvalmiga trögflytande blod,
Medan hjärtat pulserar svagt i takt till fältharens blåklocka,
Blåsljuden sveper iväg med vindens bestämda vingslag,
Fiskmåsens skri låter mig kippa efter andan,
Och rådjurets kloka ögon frigör min själ från dess fjättrade boning.

På en bädd av mossa lägger sig min kraftlösa kropp att vila,
De dämpade maskrosögonen vilar tryggt i björkdungens famn,
Där vaggas jag fram på havets stormiga vatten,
Lystrar till havsänglarnas bortglömda rop,
Och låter mina sorger maskeras av vågornas häftiga rörelser.