Allting snurrade, hela hennes värld föll ihop runt om henne och det enda hon hörde var de egna snabba andetagen och hjärtas puls som verkade pulsera genom kroppen. Hon försökte få fram något, ett ord eller ett skrik. Vad som helst. Men inget kom fram. Hon visste inte var hon var eller vem hon var.

Snart smög sig en pulserande smärta in en hennes fallerande värld och trängde bort det öronbedövande ljudet av den egna kroppen. Hon märkte att hon låg på något kallt och hårt men att något varmt rann från stället där smärtan spred sig ifrån. I ett försök att återfå sin värld igen fokuserade hon på smärtan för att få bort molnen i huvudet. När hon öppnade ögonen igen såg hon fortfarande ostadigt men det hade i alla fall slutat snurra. Lättat tog hon ett djupt andetag i ett försök att få kontroll över den rusande kroppen. Synen kom undertiden sakta tillbaka och då hon kände sig tillräckligt lugn och stadig så drog hon sig upp på darrande armar och såg sig omkring. Synen spökade ännu men världen tog åter skepnad framför henne så länge hon höll huvudet stilla. Hon såg en hård säng och murväggar. Ena väggen bestod av galler, det var därifrån det svaga ljudet kom.

Det var då hennes kropp gjorde sig påmind igen och hon lade åter igen märkte till smärtan. Huvudet bultade som om någon försökte slå sig ut ur skallen och hennes nästan nakna kropp var täckt av sår. Det som påkallade hennes största uppmärksamhet var dock det i hennes sida, det som var öppet och blödande. Det var också nu hon upptäckte att både ben och armar var bundna, hårt. Hon kunde känna skavsåren. Det var då allting kom tillbaka och hon sjönk hopplöst ner på golvet igen.

Mitt namn är Evy och min värld är död.