De lugna få;
som torkar i solljuset, passerar förbi som en outtalad bokstav i första klass där man vände sig om, för att se om någon saknades. Och meningarna blev längre och längre, mer komplicerade, ju längre dagen fortskred. Nu är återigen allting lika tyst, som om varje bokstav var en form av glömska, som för ett kort ögonblick lät mig minnas hur det var att leva. Men det var då. Just bara en överlagring av minnen -
de lugna få.

Thomas