Det är längesedan nu. Jag var matematiskt sett mitt i livet, men hade ännu inte upplevt mer än några få procent. Allt beror i och för sig på hur man räknar (eller i viss mån överdramatiserar...) - men jag hade sett en hel del av rädsla, oro och till och med ångest, och mindre av det man vanligen kallar livsglädje. Nu skriver jag inte så för att du skall tycka synd om mig. Eller förstå mig, för det gör ju du redan. Det har du alltid gjort, långt mer och långt tidigare än jag själv. Jag har mycket att vara tacksam för. Det finns många tusen skäl att älska dig. Jag skall beskriva ett av dem. Ändå älskar jag dig mest för att du är du.
Dina ögon är fantastiska. Kvällen vi träffades glittrade de mot mig, och jag trodde att du endast såg hur mycket jag tyckte om dig. Men du såg nog redan då så mycket mer. Det var långt senare som jag fullt ut förstod att du redan sett mina svagheter, mina "sidor", men också att det inte var dem du brydde dig om. Det är märkvärdigt. Mina svagheter, eller blinda fläckar, upptäckte jag genom dig, men också att de inte var några svagheter. Hur många lager har jag inte varit omedveten om?
Jag vet att det var långt senare - för vi satt på altanen och drack kaffe när jag fullständigt förstod att jag inte behövde anstränga mig. Alla tusen gånger jag erbjudit mig att hjälpa till; och alla tusen gånger du sagt att jag inte behövde. Jag vet inte vad det var. En blick? Ett leende i rätt ögonblick? Men det föll på plats där och då. På något sätt visste jag att det redan - det var det dina ögon sade den kvällen vi träffades. Det var då det började. Det var då jag började släppa taget. Du log verkligen mot mig.
Jag minns att jag satt kvar länge på altanen. Du gick in. Jag satt kvar, och det spelade ingen roll. Jag var inte rädd att bli övergiven. Jag var inte rädd alls. Sedan älskade vi, och jag höll fortfarande om dig när vi vaknade tillsammans.
Men också det där är längesedan nu. Alla barn är stora och klarar sig själva. Ja, vi har ju till och med barnbarn som klarar sig själva. Jag vet fortfarande inte exakt vad det är du ser i mig, men jag vet att du älskar mig. Allt är som det skall vara, helt enkelt. Just som jag skriver det här sista kysser du mig i nacken; jag vill slutföra texten, redigera, göra den perfekt till din födelsedag... men jag vet ju att det inte är det som är viktigt, egentligen.