Tiden efter kriget

Hjärtat dunkade i min kropp medan jag sakta tog upp biljetten ur fickan. Nu var det inte långt kvar, tänkte jag. Konduktören var en medelålders man med en praktfull mustasch. Samtidigt som han prickade av biljetten frågade han vad jag gjorde här i dessa delar av Tyskland. Jag svarade att jag bodde här innan kriget och var nu på väg hem. Han såg sorgset på mig och muttrade något med att ”Tillvaron blir sig aldrig lik efter att man har varit med i ett krig”. Jag förstod honom, men sa ändå inget. Det var bäst så.
Några minuter senare kom jag fram till min hemstad. Jag tittade utmed järnvägsstationen. Det kändes nästan som i en dröm. Jag fanns där i verkligheten, men ändå inte. På järnvägsstationen hade inget förändrats, samma bänkar och likadan miljö. Det är bara jag som har förändrats i sinnet och kroppen, tänkte jag.
Jag gick ut ur järnvägsstationen med en klump i magen. Jag började gå hemåt på de vägar jag gick på förra tjänstledigheten då mamma var sjuk och fick ligga till sängs den mesta tiden. Om man tänker tillbaka så var det bara några år sedan, men det kändes som en verklighet som aldrig skulle existera i mitt krigiska liv. Jag gick sakta hemåt medan jag tänkte på kriget och mina fallna kamrater. Efter jag hade gått en bit stötte jag på min gamla lärare före kriget. Vi hälsade på varandra och han började fråga saker om kriget. Hur mår du efter kriget? Vad tänker du jobba med nu? Jag svarade att jag mådde bra och att jag nog tänkte börja studera igen efter att jag hade vilat upp mig ett tag. Ok sa han och tillade att han hoppades se mig snart i skolbänken. Jag mumlade ett snabbt hej då och gick min väg.
Jag insåg att nu efter kriget kommer jag nog få studera mycket för att lyckas att tänka på något annat än kriget. Jag kom snart till ett par hus som jag kände igen. Jag är nästan där tänkte jag. Nu såg jag mitt hus jag bodde i på förra tjänstledigheten och i min ungdom. Jag trodde att min syster nog skulle ta emot mig i hallen. Min pappa jobbade säkert för att få ihop med pengar till mammas operationer och sjukhusavgiften, eftersom min mamma låg till sängs på sjukhuset.
När jag kom in fick jag den där konstiga känslan av att något var fel. Inget av det jag hade räknat upp inträffade. När jag var i hallen kom ingen emot mig med öppna armar och hälsade på mig. Jag ropade på min syster, hon svarade att hon var i köket och lagade maten och att pappa skulle äta med oss idag. Jag gick i köket och undrade hur pappa hade tid med att vara här och äta middag. Skulle inte han jobba, tänkte jag förbryllat. Min syster hälsade mig med en kram. Det som serverades var köttsoppa med varma smörgåsar min favoriträtt före kriget. Men nu efter kriget kändes det som vilken annan rätt som helst.
Jag åt glupskt av maten medan jag frågade var mamma var. Min pappa svarade kortfattat att hon var på sjukhuset och vilade upp sig efter en operation. Innan jag hann fråga mer ställde både min syster och min pappa mig en massa frågor kriget. Hur det var att var att ligga i fält och hur det kändes att inte behöva kriga mer? jag svarade kort på frågorna och jag tänkte att jag kanske kunde besöka mamma den här veckan eller nästa. Jag frågade pappa om mamma kunde ta emot besök. Det blev helt tyst.
Då upplevde jag den där känslan igen och nu kunde jag också komma ihåg var jag senast blev varse den under kriget. Under en natt hade en av våra kamrater smugit ut och på morgonen nästa dag letade vi efter honom runt hela lägret. Många sa att han säkert skulle komma tillbaka när han blev hungrig. Men alla visste att dem som drabbades av hemlängtan eller något annat kom sällan ens till gränsen. Om de ändå gjorde det var chansen så minimal att de skulle klara sig över gränsen att det var näst intill omöjligt.
Jag lyfte blicken från maten och tittade på pappa. Han såg sorgsen ut, men konstigt nog hade han inga påsar under ögonen som alla har som inte har sovit tillräckligt. Min syster var helt rödögd. Det såg ut som om hon hade gråtit mycket för ett tag sedan. Plötsligt förstod jag varför pappa var hemma, varför de hade lagat min favoriträtt som bara jag och mamma gillade och varför min syster var rödögd. Jag frågade igen var mamma var. Pappa tog ett djupt andetag och sa att mamma hade dött för fyra dagar sedan och att det sista hon hade sagt var att hon ville träffa mig. Jag blev helt kritvit i ansiktet och torr i halsen. Jag steg upp från min stol och ursäktade mig med att jag måste packa upp och klä mig i civila kläder. Medan jag gick upp för trappan sa min syster med sin ljusa röst att nu är mamma en ängel.
Jag gick sakta in i mitt rum och tänkte att jag hade ingenting mer att leva för. Mamma var död och jag skulle aldrig mer kunna skaffa mig ett normalt jobb efter att jag hade blodat ner mina händer så mycket. Jag tog sakta upp min pistol från ryggsäcken. En vän till mig sa en gång att han hade alltid en kula kvar i pistolen. Om han skulle såras till döds skulle han kunna avbrytta lidandet med ett skott i huvudet. Samma sak gällde om han skulle bli tillfångatagen eller bara helt enkelt inte ville leva längre. Jag sköt mig själv i huvudet med pistolen.
Några minuter senare kom pappa och syster upp till rummet. De såg skräckslaget på den döde brodern och hans målmedvetna blick.