Medicinerna är för dyra och elen sjunger på sista versen
Och ljusen har brunnit slut.
Bemanningshelvetet hjälper dig inte när kronofogden knackar på
Och du ber om ursäkt för att du enbart fått tre dagar under maj månad
Och du sväljer din stolthet
Och panikringer dina föräldrar
Som hänvisar dig vidare till arbetsförnedringen
"Tack mamma"
Det är som när man suttit i telefonkö till Handelsbanken i 5 timmar, bara för att komma till någon som är lite för trött för att egentligen bry sig om ditt problem och hänvisar dig vidare till Nordea, som sedan hänvisar dig tillbaka Handelsbanken, som sedan hänvisar dig till CSN, som tyvärr har stängt för dagen.
Det är alltså rätt så kefft.

Jag läser D.H. Lawrences dikter i ett hopp om att kanske få lite mer förståelse för den där hemtentan jag skulle ha skickat in för fem veckor sedan om jag inte fått en sån där "attack" och tuppat av likt Tony Soprano och vaknat två timmar efter deadline i en hög av skivor som vältes ut ur CD-stället som jag själv välte in i
När stressen gick mig upp över öronen.
"Medelklassen hatar sina barn".
Jomenvisstva.

Det är fyra dagar in i Juni och inte har en hört ett ord från chefen. Om 26 dagar är vi på gatan, med all största sannolikhet.
Men vi skålar för livet, för i slutändan så har vi ju faktiskt vårt kulturella kapital.
Jag är ju, trots allt, utbildad skrivare. Och jag är ju, trots allt, en mästare på engelsk morfologi. Och min rumskamrat förstår sig på kvantfysik.
Och det kommer hjälpa mig.
Det är jag bombsäker på.
Så måste det bli.

Men sen så kommer jag även ihåg att pk-vänsterns analyser är irrelevanta som trasproletär och att jag får börja vänja mig vid tanken på att morgondagens middag kommer vara dagens fångst när man rotar i containern bakom Willys i Alelyckan.
Och jag får hoppas att D.H. Lawrence inte alls hade rätt.