Du måste mangla alla lakan, säger mamma. Annars blir hon vansinnig.

Jag går in i rummet. Hon reser sig inte upp. Hon sitter i det. Hon har ett hål. I pannan är det. Jag stoppar fingret i det. Försöker att förstå sammanhanget. Jag förstår aldrig sammanhanget.

Jag manglar hennes lakan. Det är kallt i tvättstugan. Människorna som går hit är nästan döda, eller så lever de inte. När jag kommer in med tvättkorgen i tamburen lägger jag mig på rygg. Hon kliar mig på magen med en pinne.

Hon synar sina lakan. De är vita, men jag får mangla om. Sedan får jag saft. Den är gammal. Det är oartigt att tacka nej. Kakorna är torra. Jag tar en av varje sort. Hon pratar om krämporna. Jag tittar ut genom fönstret. Det springer ett litet barn mellan regndropparna, fångar dem med sin tunga. Barnet ser ut som en smörblomma.

Tack då, säger hon, och sträcker fram sin hand. Den är rynkig och torr. Mellan våra händer har hon lagt en liten lapp. Det kan vara en sedel eller en uppmaning. Jag vet aldrig vad som är vad.