Cafébiträdet rufsar om systerdottern i håret, den röda kalufsen. Varför gjorde hon så, vi känner ju inte ens varandra, undrar systerdottern. Du var väl närmast, säger jag, annars hade hon kanske rufsat i mitt. Systerdottern skrattar. Jag lär henne ramsan Maj maj måne och vi narras om djur utanför fönstret. Hon tröstar min mamma, säger att hon inte behöver vara rädd, operationer känns ju ingenting. Pekar på ärret under tröjan, det som läkt så fint. Så stor i sin lilla kropp. Hon stirrar ner i min flädersaft och tar sitt sugrör, stoppar det i mitt glas. Vad smakar det, frågar jag. Semester, svarar hon. Och jag tänker att hon är min favoritperson i hela den här världen.