Jag kvävs av gråten och drar ned solglasögonen från sin plats i håret. Jag inbillar mig att ingen på pendeltåget kan se hur tårarna strömmar ned för kinderna i skydd av mina Wayfares. Ett mörkt glas mellan mig och alla okända gör att klumpen i halsen kommer ut.

Jag biter bort nagellacket jag målade på för två dagar sedan. Det fina nagellacket i aprikos som jag skaffade för att se sommarfräsch ut. Nu har pekfingret på vänster hand förlorat all färg och stirrar på mig, naken och tom.

Jag tänker på alla lyckliga stunder, trots att mamma säger - i bestämd ton - att jag måste fokusera på allt det hemska. Jag gurglar till svar och stryker det nakna fingret under ögat och lyfter på solglasögonen. Kvinnan mitt emot möter min blick.

Jag undrar om hon vet att jag har fått mitt hjärta krossat. Jag undrar om min rädsla att aldrig vinna tillbaka honom syns.