En ensam flicka i vit klänning går sakta fram på strandens kant.
Hon är omgiven av möjligheter, men väljer endast en
En tår trillar när hon går
Hennes fötter ömmar
Hon har klättrat över höga berg och gått i många dalar.
Hon har inte än hittat sin rätta stig.
Söker förtvivlat, provar sig fram.
Hon bär på ömheten och värmen
Hon visar skalet kallt och ihåligt
Inuti henne sjuder en vulkan
Utanpå är hon lika lugn som en sommardag
Hon går där ensam på den vita stranden, stillar smärtan.
Omgiven är hon av oändligheten