Ljuset tvingar sig in i rummet genom små springor mellan gardinerna, sängen knakar till innan jag lämnas ensam i den. Hjärtat bultar snabbare i takt med att larmet skriker högre, kan jag lura någon att jag inte hör den? En kropp av sten, fastmurad bland dun och bomull. Försöker andas, men mina demoner sitter på mitt bröst. Stryper mig.

Ljudet av kaffebryggaren, doften smyger sig in till mig tillsammans med lätta små steg. En blöt puss och små armar om min hals. Hennes stora hjärta i den lilla kroppen sprider en värme som slåss mot min skenande puls. Mina tunga ögon möter hennes stora gröna. Mamma, har du sovit gott?

Lugna steg, en vänlig röst. Hans doft och skäggstubben mot min panna. Med en klump i halsen, av tacksamhet och skam, kramar jag om min familj för allt jag är värd. Önskar att jag någon gång kunde återgälda allt jag får. Att ni älskar mig gör mig stark, stark nog för att utmana mina demoner en dag till.

Skam för att jag kanske inte går segrande ur mitt krig mot mig själv.