Det var så länge sen sist nu, sen jag senast kände orden rinna längs ryggraden och smeka mina fingertoppar.

De har hittat någonting annat nu.

Både orden och fingrarna…

De dröjer sig kvar vid stället där precis ovanför ditt nyckelben, det är dit de dras och just där formar läpparna orden som nog aldrig kommer att sägas.

Med huvudet vilande i ditt knä beskriver jag hösten, jag tror inte riktigt att du förstod men du log och sa att jag pratar så vackert.

Utanför fönstret försvinner ännu en sommar. Dag, natt eller kväll. Det spelar egentligen ingen roll, för under ett kort ögonblick känns det som att tiden står still.

Jag är kär i dig, viskar du och jag svarar bara att du är knäpp. Kan inget annat säga.

Händer som fumlar och trevar i mörkret…

Solen går sakta upp och det första du säger är jag är fortfarande kär i dig. Ditt leende är vackert och jag tycker fortfarande att du är knäpp.

Du kallar mig din stygga flicka efter boken som ligger slängd på bordet, dina ord är så ömma och dina ögon säger mer.

…