Vem är det vi pratar om? Vi pratar och tycker så många olika saker. Ska vi enas eller bara prata? Ska vi någonsin bli klara? Trött på frågorna nu. Trött på skymningen och hustaken som glänser för vackert. Trött på bakgårdens ljusrosa kaprifol som växt sig för fin och doftar för underbart just såhär dags. Trött på alla myror som utrymt terassens stenplattor nu och lämnat kvällen så stilla. Jag ser dem varje dag. De arbetar på. De går och går med sina oerhört små och många ben. De bär föremål till sin skattkammare. Vissa bär mat, vissa bär varandra. Vissa har hittat något som verkar bra att bygga med. Jag är så trött på systemet. Ovanför mig har även skrattmåsarna tystnat. De svävar ljudlöst omkring och tar en sista kik på sin värld innan de drar sig undan ner mot havet. De ska sova de också. De flyger ganska högt. Ungarna har växt upp nu. De klarar sig själva. De äldre har lugnat sig lite, de är inte så aggressiva längre. Jag såg en i slutet av maj som attackerade en liten pudel och dess matte. Gör jag någon som helst nytta? Borde jag jobba hårdare på att göra andra saker, mer värdefulla saker och spännande och trevliga? Så att jag längtar efter att pyssla med dem. Borde jag ha en linje, en plan? Jag lyssnar, det gör jag. Men jag ändrar inte. Jag lyssnar och struntar i kanske. Jag har ignorerat min dubbelhaka så länge. Den har aldrig varit särskilt mycket större än den var igår. Jag har varit snäll i min bedömning och nu är det ett jättestort arbete att göra sig av med den, dubbelhakan. Varför ska man inte ha någon? Jag har nästan glömt. Det som är viktigt är långt ifrån vad de skriver om. De, som får pengar för sitt arbete med att skriva om gubbar och tanter som är sjuka. Som arbetar för hårt och ställer för höga krav på sina barn. De kanske är fulla av drömmar. Drömmar som de inte kan tjäna några pengar på. Men dubbelhakor har de i alla fall inte. Jag har nåt som de inte har. Jag tror att jag har ganska mycket som de inte har. Jag borde vara gladare. Fast jag har ingen personal. Jag skulle så gärna vilja kunna köpa mig ett stort hus. I hus kan man ha så många saker. Eller bara tomma rum om man känner för det. Någon kunde komma varannan lördag och fixa i min stora trädgård. Jag kunde ta en promenad där sen, när det var klart. Jag kunde dofta på alla mina blommor. Till och med en ljusrosa kaprifol skulle jag ha och jag skulle gå ut på kvällen för det är då de doftar. Jag har tröttnat på att drömma. Jag vill ha det där. Jag vill ha vad alla dubbelhakslösa har. Så jag börjar med att göra mig av med min dubbelhaka. Det måste vara det enda första steget. Det finns många sätt. Jag har inte bestämt vilket ännu. Sen, efter det. Ja då vet jag inte. Jag räknar lite med att börja veta så fort mitt första steg är klart. Jag räknar med att det kommer till mig. Ska jag köpa en tidning till? Jag måste få veta hur man gör och jag ska lyssna så gott jag kan. Jag önskar det bästa åt alla. Mig själv också. Jag tror på mirakel. Vad som helst kan hända som ger mig chansen att ta ett jättestort kliv framåt i mitt liv. Allt kan bli fantastiskt. Det har aldrig hänt hittills. Det kan ju betyda att det är min tur snart. Jag ska vara redo när det händer. Det borde hända snart. Jag är trött på att vänta. Jag är trött på drömmar.